Friday, 29 March 2013

Långfredag


Runan var svart.
Så svart mot det mörka träet, att den såg brännmärkt ut.
Först kunde jag för mitt liv inte förstå varför. Mörkt röd eller en nyans mot skogsgrönt hade jag kunnat förstå, efter det som inträffat under dagen. Men svart?!
Jag använde mig sällan av runorna nu för tiden. Under mina hormonstinna tonår hade jag haft vanan att skaka de små träbrickorna med inskurna runor i näven på så gott som varje skolrast och ivrigt invänta svaret. Men med åldern kommer både vana och visdom. Samtidigt som mitt flitiga användande av runorna långsamt lärt mig att avläsa vad människor tänker bara genom att studera kroppsspråk, så har jag också fått erfara att det inte alltid är bra att veta varenda kamrats åsikt och tankar. Men den här dagen var jag helt enkelt tvungen.

Det började redan på morgonen när jag stod vid spisen och bryggde mitt morgonkaffe. Medan jag koncentrerade mig på att snurra silverskeden motsols tre varv för varje varv medsols (min mammas klassiska kafferecept som alltid får mig lite piggare än vanligt!) kom plötsligt katten galopperandes in genom den öppna köksdörren. Han hoppade upp på köksbordet och satte sig att stirra på mig. ”Han måste fått en framtidsvision!” tänkte jag. Härligt! Sist det hände hade jag lyckats sjukskriva mig från kontoret samma dag som avloppet fått ett fel och spytt upp illaluktande sörja över vartenda badrumsgolv på hela avdelningen. Helena hade fått slänga bort ett par nästan helt nya skor och skickat kostymen på kemtvätt. Jag sträckte på mig och tog ner den nötta gamla mässingsburken från spiselkransen och stoppade in en rejäl nypa torkad kattmynta under överläppen. Mormor, som envisast med att myntan måste tuggas länge med honung innan den verkar, skulle blivit förfärad. Men som gammal snusare föredrar jag helt enkelt en prilla. Det är inte direkt General portion, men den gör ju sitt eget speciella jobb fint i alla fall. Jag satte mig ner på golvet i skräddarställning och kallade till mig katten. Han ställde sig mitt emot mig på golvet och lät mig se in i de mörka ögonen. Det tog bara några sekunder för mig att få fram känslan som fått honom att komma rusande. Han var lycklig! För min skull! Att känna dessa känslor från kattens perspektiv gjorde mig nästan tårögd.
Innan jag gick till jobbet öppnade jag buren i hallen och släppte ner en av mina dyra vita möss på golvet till katten, en extra fin godsak till skillnad från det vanliga torrfodret i matskålen, som tack.

Under hela förmiddagen gick jag sedan med en spänd klump i magen, i väntan på händelsen som vibrerat så starkt genom tiden att min katt fått sin vision. Vad var det som skulle göra mig så lycklig? Men det var inte förens mitt under lunchtimmen som jag såg honom. Mannen. Jag och Helena hade lämnat den deprimerade kontorsbyggnaden i förmån för ett härligt litet fik lite längre ner på samma gata, och satt som bäst och bestämde oss för vilken sorts bakelse vi skulle dela på till efterrätt.
-       ”Ursäkta, men du måste ha tappat den här.”
Mannens röst var mjuk och hade en liten, nästintill ohörbar, brytning åt det arabiska hållet. De mörka bruna ögonen som mötte mina när jag tittade upp för att ta emot min stickade halsduk som ramlat ner på golvet, gjorde mig plötsligt knäsvag. Om jag inte redan suttit på en pall hade jag nog tuppat av på direkten.
-       "Öh… Menduööö.."
Svarade jag.
Han log, och medan jag skrek tysta svordomar åt mig själv inombords, vände han sig om och gick ut genom dörren, lång svart läderrock svängandes i samma takt som det axellånga korpsvarta håret.
Helena började gapskratta åt mitt idiotiska svar så fort han lämnat fiket, och spenderade resten av arbetsdagen med att skicka ironiska mejl till mig med kommentarer om mitt fantastiska raggningsförsök. Men, som tur var visade det sig att hon faktiskt känt igen Mannen som en av bartendrarna på stans nya favorithak; Club Bluehill!
Med datorns konstanta lilla ”pling”, så fort ett av Helenas internmejl levererades, fick jag inte mycket gjort under eftermiddagen. Men det var inte bara Helena som tog kål på arbetsmoralen. Jag spenderade mycket tid med att inpränta Mannens underbara ögon i mitt minne, ett tidsfördriv som slog alla arbetssysslor i världen. Dessutom så fungerar runorna alltid bäst med en klar bild av Tänkarens ögon färskt i Läsarens minne.
Jag fullkomligen flög av bussen på vägen hem och sprang den sista biten uppför grusvägen fram till torpet. Med andan i halsen satte jag mig vid köksbordet och skopade upp träbrickorna ur runskålen, täljd ur ett decennier gammalt höftben. Med Mannens ögon dansades bakom mina slutna ögonlock skakade jag runorna tre gånger i min vänstra näve innan jag slog ut dem över bordet likt en desperat tärningsspelare. Som liten flicka hade jag suttit många kvällar vid samma bord med min mamma och övat in de olika färgnyansernas betydelse. De starka färgerna röd, grön och gul beskrev positiva, likgiltiga och mörka tankar hos Tänkaren, medan en liten skiftning eller färgblandning var svårare att lära sig Läsa. Men jag hade inte behövt vara välövad på runläsning för det jag nu fick se: Sju runor låg framför mig på bordet, alla totalt kolsvarta. Det hade bara inträffat en gång förut, när jag i smyg försökt Läsa min mors tankar efter ett gräl, och kunde bara betyda en sak: Han var en av oss.
Lyckan som sedan sköljde igenom mina blodådror och fyllde dem med champagne var enastående. Kanske hade jag hittat en partner till slut!

Med stereon på hög volym och en härlig jazzslinga ekandes genom torpet gjorde jag mig i ordning för kvällen och mitt besök på Club Bluehill. Jag borde såklart ha förstått att något skulle hända under självaste påskhelgen! Jag såg på kvasten i hörnet av sovrummet, men slog skrattandes bort tanken. Med en så tajt klänning får det nog bli bussen. Låt långfredagen börja.










1 comment:

  1. Där vart man fast direkt ju!... måste man vänta tills nästa fredag nu då för att få veta hur det går!!?

    ReplyDelete