Friday, 26 April 2013

My little eye



She sat down in the conference lecture hall and opened up her laptop. The hall smelled of old sweat, exam stress and hormones.
She had seen him on the first day of the conference. Sitting in the first row for each lecture. Blue creased linen jacket and a proud looking moustache.
On the second day she had moved a little closer. Sitting only two rows behind him. She could see the remnants of a bad haircut on the back of his neck, and a leftover smudge of shaving foam behind his left ear.
Today she strategically positioned herself two seats away from his usual spot, her bag propped onto the seat next to her. She had bought the bag only a few days earlier in a boutique. It was the exact make of bag she had seen plenty of students in Oxford wear. A bright yellow leather briefcase with a long shoulder strap, worn with rolled up expensive skinny jeans and a silk blouse. The obligatory oversized reading glasses were perched on the tip of her nose as she typed away on her laptop.
When he arrived she saw him notice her. Her well trained peripheral vision did seldom let her down, but it was hard to mistake the look he had just given her. From the long black pony tail to the well worn brogues. No matter how high up in academia you are, you never fail to spot a female figure, she thought to her self. Thank God.
She opened up the document she had prepared the previous evening. If he glanced over he would instantly spot one of his own publications on her laptop screen, filled with underlined text and notes in the margin. She wondered how long it would take him to notice.
It took five minutes.
By the end of the evening wine tasting session in one of the Oxford colleges he was all over her. Apparently he could not hold his drink very well and a couple of glasses in of the cheap red wine, provided to help the stiff professors socialise, his eyes were glassy and his voice loud. She laughed at all his jokes and agreed to all his opinions, and then she left.
She called it the cinderella syndrome. The way a man could become obsessed with a woman, if he was kept mesmerised for a couple of hours and then, without as much as a goodbye, she suddenly disappeared. He would look for her everywhere. He would start to think back over the night, and the alcohol in his mind would enhance the laughs they had shared. He would convince himself he had had the greatest night of his life, and from that moment on he would think of her for days, looking for her anywhere he went. Only the bloody glass slipper would be missing from the scene.
Back in her room she made the final plans. The flight to paris was booked in the name of Julie Deplanque for the morning after tomorrow, just after 1am. The friendly bed and breakfast owner had told her to leave the key in the room. The bill was settled. Mademoiselle Julie had a short blond spiky hair style, a pair of baggy jeans and an AC/DC T-shirt, and carried a French passport issued in Marseilles.
The following day was eventful for the conference participants, with pick-nicks organised on the fields at outskirts of Oxford city centre. It was a beautiful sunny day for it. She had positioned herself at the cafe two blocks away from where they were all being picked up, herded around like sheep from the hotel entrance to the coach. He looked hungover. There was no chance he would notice her as she sat in the shade of the big parasol outside the cafe.
During the day she changed into a dark pair of jeans and a black top. She put the silk blouse on top and wore her glasses so he would recognise her.
When she knocked on the door to his hotel room it took him nearly a full minute to open. She fired off a blinding smile. He looked both shocked and pleased to see her, and invited her in. The room smelled of sleep.
She thought about getting the job done there and then, but decided against it in favour for some closeness. He was clearly turned on by her and his bad self esteem would make him eager enough to vouch for an eventful evening.
Afterwards he snored loudly. She smiled to herself as she prepared the syringe, injected him with a strong dose of morphine, and went over to his briefcase. The documents were all there. Old school professors don't trust technology, and tend to carry paper copies of important documents. He had told her so himself. The camera on her phone converted the photos to high quality pdf documents, ready to be sent over to her employer as soon as the money transfer was complete.
She left his hotel through the front entrance, and took a taxi to the other end of town. She threw the glasses in the nearest bin, took off the blouse and left it in one of the bags outside a charity shop. In her black clothes she melted into the shadows and started a slow jog back to the BnB through the small park and along the small road beyond.
Two hours later a blond French girl boarded the 01.23 flight to Paris. She sat back and relaxed, eager to get home. It had been a long working week.









Några scener ur ett liv


Hon drömmer att hon sitter i föreläsningssalen. Sin egen svettlukt stickandes i näsan. Blandad med lukten av ingrodd stress och tentaångest från hundratals studenter från de uråldriga tygen i gardiner och stoppning.
När hon vaknar till sitter hon i föreläsningssalen.Tröttheten skickar vågor av illamående genom kroppen på henne. Stolens insuttna skumgummidyna har för länge sedan förlorat sin integritet och den hårda träskivan skär in i låren.

Trötthet. Hjärnans maskineri fylls med tuggummi och ett lager av smärtsam ludd trycks in under pannbenet och tinningarna. Sura uppstötningar avlöser varandra, och ångest smyger sig på.  
En vibration sprids längs med insidan av låren ackompanjerad av en ofrivillig muskelsammandragning. Vätskan flödar. Hon försöker tänka på annat. Men tröttheten gör det svårt för hjärnan att byta fokus. Det är händerna. 
Den store blonde mannen framme på podiet har talat länge. För länge. Hans metod är bäst. Precis som alla andra föreläsares metoder.  Timmar av testosteronstinn penismätning i föreläsningsform. Den här metoden är bäst.Händerna är stora, kraftiga. Långa fingrar och vida handflator.
 Lättnaden när konferensens sista applåder ringer ut i salen. Värmen från den Franska solen slår emot henne när hon går mot hotellet. Längtan efter de kalla vita stärkta hotellakanen. När hon äntligen sjunker ner på sängen efter en klunk av det avslagna mineralvattnet slutar världen snurra, och ångesten lägger sig långsamt. 
Den gamla välkända ångesten. Rädslan. Paniken. Hennes ständige följeslagare. Hon kallar den ekorren. Den panikslagne ekorren som varit instängd i hennes buk sedan tonåren och som vaknar till liv när tankarna snurrar för fort. Gräver och bökar. Vassa klor och sylar till tänder. En stackars instängd ekorre med klaustrofobi. Ibland tycker hon synd om den.
 Solen går ner och hennes andetag blir långsammare. Ångesten och ekorren lugnar ner sig och rullar ihop sig.Ölen är god. En liten hink står förberedd på hotellets fönsterbräda, undangömd för städerskan. Kallt vatten med kall öl. Burkens kondens kyler hennes panna där hon sitter och låter sina nymålade tånaglar torka i den franska nattluften.Konferensens oskrivna lagar är att spendera kvällarna på krogen och umgås, knyta kontakter, skratta åt torra professoresr ännu torrare skämt, och bygga upp nätverk för framtida forskningssammarbeten. Det är mycket viktigt för karriären. Ekorren vaknar till liv och höjer nosen lite. Men sövs snart av en klunk Heineken.

Natten är ljummen. Hon kan konsten att få människor att må bra. Kan konsten att lyssna. Skratta. Alla delar sina liv med henne och hon lyssnar och skrattar. Får sina medmänniskor att känna sig viktiga för en stund. En tysk doktor har ångest över en misslyckad publikation, trots att hans metod är den bästa. En engelsk professor berättar om sin stressade vardag. Natten tar slut. Hon tar slut. Ekorren vaknar upp när ölen tar slut.

Morgonsolen får upp humöret nästan lika bra som den rebelliska upprymdheten av att ha smitit iväg. Skolkat. Som när hon var student själv.Med konferensens anordnade turistbuss försvunnen i fjärran vandrar hon fram utmed de franska gatorna.  Det är svårt för henne att hålla sig lugn länge. Oron över att ha gjort något rebelliskt tar över. Ekorren sträcker på sig. Kanske hon missar något viktigt.En kvinna med ukelele i gathörnet. Den vackra stämman får hennes hud att knottra sig. I tre fantastiska sekunder står tiden still. Människor går förbi. Himlen är klarblå. Sången stiger utmed husfasadernas gjutjärnsbalkonger. Hon oroar sig inte för någonting. Sedan oroar hon sig över det.Men de tre sekunderna kommer hon leva på länge.









Monday, 22 April 2013

Never judge a book...

At Southampton airport for a trip to France for a conference. Instead of reading up on important conference material I just bought myself a brand new murder mystery novel! Can't wait. I completely fell in love with the artwork on the cover, and bought it without even reading the plot line.. Perhaps a bit of a gamble..


Murder mystery novels are by far my favourites. I know that as an aspiring author I should be reading Dostojevski and Hemingway and such like, and rave at length about their marvellous use of language and emotion. But to be honest, most of the time I don't read to experience new metaphors and tough psychological events, but to get a small break from reality. One of the best feelings in the world is the one where you suddenly realise that an hour has passed, and all you can remember is the wonderful world you've created in your mind from the story you're reading. And nothing tickles my reading nerve like a good ol' murder mystery story!
I do hope to get inspired to write one of my own one day.

Till Tee-time!

// Tee -- Looking forward to some French wine in preparation for the conference tomorrow

Friday, 19 April 2013

The Picture challenge!


As I wrote earlier (in THIS post), I decided to set my self a challenge. So I used the first result I came across whilst googeling the word "pictures" and then spent one hour writing a story inspired by that picture. I was not too pleased at the result to be honest..

This was the very first picture that popped up:


Excellent.

Well, I only had one hour, so I swiftly named him McCat, and wrote the first story that popped into my head.

Enjoy!

//  Tee  --  Thinks the internet never disappoints... 


----

McCat


Life is hard out here in the West.

When the well-known outlaw McCat first entered our town on that hot day in June, it is fair to say that the air was tense. We could all feel the promise of a fight in the air, vibrating in the heat. With his white fur gleaming in the baking sun, McCat walked up the main street of the village, his yellow eyes staring straight ahead, ignoring the hisses from the few town cats he passed. I saw him myself that day, perched as I was on the top balcony of the town whorehouse. It was as if the tension had woken me up from my midday slumber. I looked down on the high street and saw McCat walk up the middle of the dusty lane towards the sheriff’s office.  One by one the town cats started to line up by the side of the street, as if teased out of their hiding places by the very atmosphere this famous cat brought with him.

McCat had been the faithful companion to a human outlawed train robber, well known all through the West. At the start of his career McCat was frowned upon in all cat circles, and his behaviour of attaching himself as a mere pet to a human was discussed with distaste. But that was before the sheriff-human of this very town had cashed in on the bounty on McCats human friend's head…
“Dead or Alive”, the poster had read, and the sheriff had felt the former was to be preferred. The wrath of McCat that followed was fabled, and the stories of his adventure as a loner cat, spread across the west like wildfire. He belonged to no one these days. No village, no glaring, no human. With what was known as “the fastest claw of the west” he stole what he needed and was feared for his ruthlessness.

As the famous cat walked up the street, the sheriff-cat himself appeared from underneath the sheriff’s office where he had his lair. As the sheriff-cat of this town, a position he had gained in a number of fair fights, Bob was a proud tabby with a powerful chest and tail held high. I had always nurtured a soft spot for him myself, but he had never even looked at me twice. Like many others he resented the fact that I had claimed a human, here in the whorehouse.

I knew it was preferable to be a free cat with no ties other than to the town, but I also could not help myself from taking the opportunity when it presented itself. The stupid human with all the skirts had found me hiding on her balcony in the pouring rain one evening, and invited me in. The rooms were to my liking, so I decided to stay and take the human as my own. It was a favourable arrangement, with plenty of milk being brought to me when I pleased, and I really could not understand why it was considered as an undignified position. The sheriff-cat, and most of the town, preferred a lair of their own and frowned upon cats like me. These views always made me angry, and I secretly despised the lot of them. However, I couldn’t help myself from secretly admiring the hansom and strong sheriff-cat, Bob..

When I now saw the fearful outlaw approach Bob down on the high street I quickly hid behind one of the balcony corner posts, and kept my ginger tail covering my eyes. This was too horrible to watch!
But a slow meowing murmur suddenly started up amongst the village cats, and I couldn’t help myself from peeking out on to the main street. There they stood, Bob facing McCat, in the middle of the street, a pawlength apart, ready for a duel! I was hit by fear. My beloved Bob would not stand a chance against the fast claw of McCat.
Without thinking I jumped off the balcony, ran across the roof of the saloon, and landed in a side alley off the main street. I slowly sneaked up along the edge of the building and glanced around the corner. I could see the staring green eyes of Bob and the back of McCats head, one scarred ear tilted slightly away.
The strike of McCats paw was almost too fast to see, and Bob was lying on the ground with a gaping gash over his face before anyone had reacted. Anyone apart from me. Without thinking I had set of in a fast gallop, and with furious strikes, fuelled by anger, I started fighting McCat. He had heard me coming and had turned around ready to fight. Something made him hesitate. Perhaps it was the thought of fighting a small molly like me, or perhaps he was tired from the tension of the duel. But within three strikes McCat was at the ground bleeding as badly as Bob.

I still remember that day in June, when I became the new town sheriff-cat. After beating the fabled McCat I became a legend myself. One of the first changes I made was that I encouraged all cats to try and take a human. As more and more village cats started to realize the useful ways in which humans could be used for their own benefit, I became a very popular sheriff-cat.

Life is hard out here in the west. But less hard these days if you are a cat.




Bildutmaningen!


Tidigare idag (i det HÄR inlägget) beskrev jag hur jag bestämt mig för att sätta en liten utmaning åt mig själv: Jag googlade "pictures", och tog de två första bilderna som inspiration till mina två Tee-time texter. Jag satte även en tidsbegränsning på en timma.

Den här bilden blev det:

Så jag tog helt enkelt och skrev en liten historia baserad på det första som flög in i skallen min, när jag såg den här bilden. Kan du komma på vad det är?

Mycket nöje!

//  Tee  --  Kunde inte komma på en bra titel på historien inom tidsramen, så den fick bli anonym..

----



När jag går här och betar på fältet så känner jag mig ibland riktigt stolt. Jag har helt klart den vackraste ullen av alla i flocken! Men så fort den tanken slår mig blir jag genast lite deprimerad… Jag tänker nämligen på min vän Kjell..

Han var utan tvekan den vackraste bocken på ängen! Mjuk, nästan onaturligt vit, ull på en kraftig manke. Han spatserad stolt runt på ängen och var noga med att bräka högt och ljudligt så fort husbonden kom gående utmed ängen mot ladan. I de flesta fall fick Kjell en rejäl klapp och blev klådd bakom öronen. Jag skulle ljuga om jag inte erkände att hans smörande för bonden gjorde mig avundsjuk. Inte skulle ett får som jag få ens en blick, för att inte tala om en klapp på manken! Nej, sådant fick bara Kjell.
Men det var inte avundsjukan över hur Kjell favoriserades som fick mig att försöka prata honom till rätta, den där hemska dagen i juni. Det var något annat, mer hotfullt, som fick det att vända sig i alla mina magar, när Kjell fick sin vanliga uppmärksamhet från bonden. Jag tror jag såg något annorlunda i bondens blick, den där dagen.
Så fort bonden lämnat Kjell och börjat gå upp mot ladan, vandrade jag fram till honom där han stod och betade på sin favoritplätt bredvid grinden. Han var skicklig på att beta och hade kraftiga tänder som effektivt slet upp de tjockaste grästuvorna.
”Kjell..” började jag försiktigt.
”Jag tycker någonting känns konstigt idag. Bonden har en annorlunda blick. Kanske det inte är en så bra ide att du bräker till honom mer nu, utan låter honom gå förbi?”
Kjell tittade upp på mig och tuggade ur munnen långsamt och noggrant innan han svarade:
”Men Örjan! Inte har väl du gått och blivit så avundsjuk!?” Hans bräkande skratt fick de flesta av flocken att stanna upp i betandet och titta bort mot mig och Kjell. Det var ytterst pinsamt. Men jag kunde inte skaka av mig känslan, utan fortsatte:
”Men jag är helt säker på att något är fel!”
”Örjan. Jag vet att det måste vara jobbigt att jag är den som bonden känner att han kan anförtro sig åt.”
Jag kunde inte tro mina öron. Trodde verkligen Kjell att bonden såg honom som sin like?!
”Men inte skulle väl bonden anförtro sig åt ett får! Han är din husbonde…”, började jag förklara. Men Kjell var nu riktigt irriterad.
”Det ska jag tala om för dig, att så sent som igår så berättade bonen om den nya kjolen han planerar att ordna till bondmoran att ha på sig på söndagarna i kyrkan! Det är viktiga människoting han delar med mig!” Med de orden vände han sig om och travade iväg över ängen till en annan del av flocken, och lämnade mig och mina olustkänslor kvar vid grinden.

Jag känner mig fortfarande skyldig till det som sedan hände.

När solen stod som högst, kom bonden ut till ängen och öppnade grinden. Kjell såg överlycklig ut och gick glatt fram för att få sig sin klapp. Snabbt som vinden grabbade bonden tag om Kjells nacke och främre ben och svepte honom över på rygg. Jag och hela resten av flocken stod som förstenad i skräck. Med snabba rörelser använde bonden en ohygglig tingest, som effektivt skalade av all Kjells ull! Inom några sekunder var tortyren över och bonden släppte taget om Kjell, som i panik galopperade iväg utmed ängen. Utan ceremoni tog bonden den vackra ullen med sig och försvann in i ladan.

Den händelsen satte djupa ärr i hela flockens minne i flera veckor efteråt. Men ingen var så chockad som Kjell. Han bräkte inte längre åt bonden, utan kastade mörka blickar åt hans håll, där han gick utmed stängslet i sin nya helgdagsrock.

Utan sin ull är Kjell fortfarande en spinkig syn, så här flera månader efter händelsen, och han betar fortfarande en bit bort från resten av flocken. Jag är numer mycket noga med att hålla mig gömd nära mitten av flocken så fort bonden är i närheten.
Jag är skrämmande medveten om att jag är den som nu har den finaste ullen, och så fort jag ser den lille pojkens två nya par ullstrumpor hänga på tork utanför bondgården får jag rysningar och tänker på Kjell. Måtte något liknande aldrig hända mig…

you have GOT to be joking...

I hate the internet.


Writers Bock..?

... well not writers block per se... The thing is that none of the stories I have lined up for this weeks Tee time actually feel... right. I have no idea why.
Perhaps this is just one of those days..? Here is an example, this morning I found this picture hilarious:

Which kind of highlights what level this day is going to be at... 

Anyway; as a solution to this problem I have decided to play a little game!
I got this idea when chatting to a friend of mine in Nottingham a couple of days ago. He has a mate who posts one picture a week, and lets people write short stories inspired by that picture, which he then posts on the blog. Such a great idea (and yes, I hope to give his web page a go in the near future!). 
So i've decided to use that idea for my challenge today:

The Challenge

I will google the word "pictures". 

I will then take the first two images that appears, no matter what, and write one story inspired by each. I will give myself one hour to complete the story.


Until Tee time!

//   Tee  --  Curled up in bed with a fresh cup of coffee, ready for this challenge! Hope this is not going to be too embarrassing..

Friday, 12 April 2013

A wee love story



James Masterson walked down Dalry road towards the railway bridge crossing the street. Yet again he was hit with the realisation that his town was crumbling under his feet. The loose paving stones, patched up tarmac and leaking rubbish bins felt like an insult. As if the very ground tried to reject the pavement, the tarmac flaking off like dead skin off the earths crust. Pulsing ready-to-pop rubbish bins like spots on an imperfect skin.

He was angry. Angry with himself and with the world, for letting his city and his country down like this. Why could Edinburgh not keep its heritage and its pride? Why was Scotland falling apart? None of the age-old history seemed to have any impact on the people around him. James Masterson sent out thoughts of hate and anger, desperately wanting to force a man in a dirty grey track suit to look up the meaning of the word solidarity before shouting loud abuse to the tramp curled up in the corner of the city farm. 
The out of place greenery of the farm and its animal pens did not cheer people up as much as remind them of just how far away from the fresh air of the countryside they actually were.
To James the tramp looked just as out of place as the farm, wedged in between houses with tangles of cables hanging like dead ivy over broken mortar. How can the world in 2013 not have made it further than this?

As he approached the railway bridge James felt the first few drops of rain from the upcoming storm hit his forehead. He only just made it under cover before the heavens opened and a roar of rain hit the pavement. He turned up the hood of his lightweight jacket and stood under the bridge. He slowly felt the stench of the pigeon colony that lived high up in the darkness under the bridge start to reach his nose as the rain moistened the heaps of excrement on the pavement. Hidden pigeons. The filth of the city. Rats with wings. James sent off a thought to the tramp, hoping he had a place to hide too, somewhere to keep hidden from rain and abuse and the shame of a broken city.

He sighed, closed his eyes, and there and then he knew.
Edinburgh was his place and his home. He loved this city. He would never leave. 

Maestro



En flaska olivolja och en skål socker står alltid på mitt sängbord. Denna underliga uppställning har såklart lett till många höjda ögonbryn under åren, speciellt på diverse efterfester under tiden på musikhögskolan. Jag har som vana att bara småle när frågan kommer, mest för att få se chocken i deras ögon när de ofrivilligt får en inre bild av mig de inte var beredda på. Sanningen är riktigt tråkig, och inte syndig alls. Det är ett välbeprövat trick bland musiker, att ta en matsked olja med lite socker i händerna på morgonen för att massera upp blodcirkulationen innan morgonrepetitionerna.
Nu tycker jag att det är ironiskt egentligen, hur jag alltid varit orolig över mina händer.

När jag först började på musikhögskolan på Lunds Universitet var jag säker på att jag dött och kommit till himlen. Pianot hade förut alltid varit min bästa vän. Faktiskt min enda vän. Jag var den långe spinkige pojken som bara lyssnade på klassisk musik, och svettades ymnigt så fort någon försökte starta upp en lite längre konversation, och var så klart direkt ett utsatt offer. Skoltiden är en enda lång dimma av ensamhet och skällsord. Under gymnasiet lärde jag mig, förutom Chopins alla mazurkor, minst 30 olika synonymer för ”bögdjävel”. Som tur var blev jag aldrig utsatt för direkt våld. Men jag minns fortfarande rädslan att någon skulle bryta av ett finger på mig ”på kul”. Det skulle innebära total ensamhet.
Första dagen på kompositionsprogrammet, i väntan på den första föreläsningen, kom tre andra studenter fram till mig för att prata. Innan jag visste ordet av var jag involverad i en djup diskussion angående Oliver Knussens modernistiska kompositioner och jag glömde till och med bort att svettas.
Livet var underbart. Jag spelade piano fem timmar om dagen och drack rödvin och diskuterade komposition halva nätterna. Vi skulle förändra världen.

Nu när jag står här på dirigentspodiet, femton år senare, vet jag att många omkring mig tycker att jag har lyckats. Jag ser det på dem, där de sitter framför mig, suktandes efter dirigentpinnen och med ögon mörka av svartsjuka när jag bläddrar i partituret med mitt eget namn på framsidan. Det är urpremiär för min allra första symfoni.
En av cellisterna brukade sitta på raden framför mig på föreläsningarna på högskolan. Nu arbetar hon för mig, där jag står framför en symfoniorkester i toppklass. Den är inte av Wagnerstorlek direkt, men stor nog att kunna motivera mitt val att anställa hela fem basister. Och tur är väl det.
Av alla de som ser att jag lyckats, och fått ett perfekt liv, tror jag att många skulle bli förvånade om de visste min hemlighet, och fick känna min ångest. Den svarta mörka smärtan i buken, som skickar upp en kombination av eldsflammor och kalla kårar längs med ryggraden. Jag minns den känslan från när jag som liten pojke försökte få grepp om koncept som döden och rymdens oändlighet. Ångesten av att inte förstå och att inte ha kontroll. Jag kunde skaka av mig den då. Tänka på annat. Men inte längre.

Det började för tre år sedan, när jag letade efter ett nytt piano. Jag hade äntligen lyckats köpa en lägenhet i Malmö med ett vardagsrum stort nog för en fullstor flygel. Jag fullkomligt studsade fram av lycka och spänning under den första månaden när jag reste genom halva Europa, på jakt efter det perfekta ljudet, den perfekta känslan och den perfekta flygeln. Men när ytterligare tre månader gått började mina vänner oroa sig. Varför hade jag ännu inte bestämt mig? Var det inte dags att jag tog mig i kragen och slutade vara en sådan perfektionist? Men sanningen var att jag faktiskt inte tyckt om något av de pianon jag provat. De kändes tråkiga och med plattare, enklare ljud än jag förväntat mig. Dessutom verkade det som om inget av dem kunde spela upp de högre tonerna med tillräcklig volym och kraft. Jag var besviken, och inget piano blev köpt.
Efter ytterligare några månader av underliga händelser började jag förstå. Jag blev ofta överraskad av hur alla omkring mig verkade smyga upp nära mig utan att jag insåg det, och hur jag blev mindre och mindre nöjd med repetitionerna för min symfoni. Alla de komplexa lager av toner jag så mödosamt komponerat under åren lät tomma. Jag blev mer och mer betraktad som arrogant, både på grund av min ilska och besvikelse, men också för att jag slutade prata med människor som tilltalade mig utan att stå framför mig.
Varje morgon medan jag masserade mina händer slog jag igång p2 på radion. Den lilla graderade ratten för volymen var min måttstock. Och i takt med att volymen gick upp växte också ångesten.

I morse kunde jag inte höja volymen mer. När jag nu står här på podiet, med min förväntansfulla publik bakom mig, redo för urpremiären av min första symfoni, höjer jag taktpinnen. Jag ber till gud att resonansen från de fem basfiolerna ska vibrera i golvet under mitt dirigentpodium, så som jag hoppats. Taktpinnen slår ner och symfonins första takt dånar ut i det utsålda konserthuset. Jag hör ingenting.