Några scener ur ett liv

Hon drömmer att hon sitter i föreläsningssalen. Sin egen svettlukt stickandes i näsan. Blandad med lukten av ingrodd stress och tentaångest från hundratals studenter från de uråldriga tygen i gardiner och stoppning.
När hon vaknar till sitter hon i föreläsningssalen.Tröttheten skickar vågor av illamående genom kroppen på henne. Stolens insuttna skumgummidyna har för länge sedan förlorat sin integritet och den hårda träskivan skär in i låren.

Trötthet. Hjärnans maskineri fylls med tuggummi och ett lager av smärtsam ludd trycks in under pannbenet och tinningarna. Sura uppstötningar avlöser varandra, och ångest smyger sig på.  
En vibration sprids längs med insidan av låren ackompanjerad av en ofrivillig muskelsammandragning. Vätskan flödar. Hon försöker tänka på annat. Men tröttheten gör det svårt för hjärnan att byta fokus. Det är händerna. 
Den store blonde mannen framme på podiet har talat länge. För länge. Hans metod är bäst. Precis som alla andra föreläsares metoder.  Timmar av testosteronstinn penismätning i föreläsningsform. Den här metoden är bäst.Händerna är stora, kraftiga. Långa fingrar och vida handflator.
 Lättnaden när konferensens sista applåder ringer ut i salen. Värmen från den Franska solen slår emot henne när hon går mot hotellet. Längtan efter de kalla vita stärkta hotellakanen. När hon äntligen sjunker ner på sängen efter en klunk av det avslagna mineralvattnet slutar världen snurra, och ångesten lägger sig långsamt. 
Den gamla välkända ångesten. Rädslan. Paniken. Hennes ständige följeslagare. Hon kallar den ekorren. Den panikslagne ekorren som varit instängd i hennes buk sedan tonåren och som vaknar till liv när tankarna snurrar för fort. Gräver och bökar. Vassa klor och sylar till tänder. En stackars instängd ekorre med klaustrofobi. Ibland tycker hon synd om den.
 Solen går ner och hennes andetag blir långsammare. Ångesten och ekorren lugnar ner sig och rullar ihop sig.Ölen är god. En liten hink står förberedd på hotellets fönsterbräda, undangömd för städerskan. Kallt vatten med kall öl. Burkens kondens kyler hennes panna där hon sitter och låter sina nymålade tånaglar torka i den franska nattluften.Konferensens oskrivna lagar är att spendera kvällarna på krogen och umgås, knyta kontakter, skratta åt torra professoresr ännu torrare skämt, och bygga upp nätverk för framtida forskningssammarbeten. Det är mycket viktigt för karriären. Ekorren vaknar till liv och höjer nosen lite. Men sövs snart av en klunk Heineken.

Natten är ljummen. Hon kan konsten att få människor att må bra. Kan konsten att lyssna. Skratta. Alla delar sina liv med henne och hon lyssnar och skrattar. Får sina medmänniskor att känna sig viktiga för en stund. En tysk doktor har ångest över en misslyckad publikation, trots att hans metod är den bästa. En engelsk professor berättar om sin stressade vardag. Natten tar slut. Hon tar slut. Ekorren vaknar upp när ölen tar slut.

Morgonsolen får upp humöret nästan lika bra som den rebelliska upprymdheten av att ha smitit iväg. Skolkat. Som när hon var student själv.Med konferensens anordnade turistbuss försvunnen i fjärran vandrar hon fram utmed de franska gatorna.  Det är svårt för henne att hålla sig lugn länge. Oron över att ha gjort något rebelliskt tar över. Ekorren sträcker på sig. Kanske hon missar något viktigt.En kvinna med ukelele i gathörnet. Den vackra stämman får hennes hud att knottra sig. I tre fantastiska sekunder står tiden still. Människor går förbi. Himlen är klarblå. Sången stiger utmed husfasadernas gjutjärnsbalkonger. Hon oroar sig inte för någonting. Sedan oroar hon sig över det.Men de tre sekunderna kommer hon leva på länge.