Friday, 31 May 2013

The Circle


The rune was black.
So black it nearly looked burned into the dark wood.
I couldn't for the life of me understand why. Dark red, or even a hint of green, would've been expected after my disastrous meeting during the day. But black?!



I very rarely used the runes these days. During my teenage years, hormones flowing wild, I had snuck away on almost every school break to shake the little wooden bricks in my hand and eagerly await their answers. But age brings all kinds of wisdom. By using the runes I had not only learned how to read people fairly well from body language and tone of voice alone, I had also learned that reading peoples thoughts can be very unpleasant and unpredictable. But today I just HAD to.

It started already in the morning as I was brewing my morning coffee. Whilst I was concentrating on adding three clockwise stirs with the silver spoon in between every anti-clockwise stir (my mums classic recipe which wakes me up like nothing else) the cat suddenly came whizzing past from the garden through the open kitchen door. She jumped up onto the kitchen table and started staring intently at me. I knew the look instantly. "She's had a Vision!" I thought, "Excellent!". My cat was a bit useless when it came to letting me know she had had a vision, but when she did, it nearly always paid off. Only last month she sorted me out so I could pull a sickie on the very day the waste drains burst in the office bathrooms. Helen had had to send her best suit to the dry cleaners and thrown away a perfectly decent pair of brogues.
I took down the battered copper tim from the mantelpiece and grabbed a large pinch of dried catnip. My gran would always advice me to steep the catnip in water to drink, but I thought it worked fine neat. Besides, my bus was due in ten minutes, so i didn't really have time. Chewing the herb, I called the cat over and sat down on the floor. It took her less than a minute to convey her feelings to me. It was happiness! She had had a Vision that was about to make me happy! It nearly made me teary. And exceptionally excited! Before I went to work I opened the cage in the larder and put one of my quite pricey white mice on to the floor. It was the least I could for the cat, as a thank you.

I spent all morning doing absolutely NO work, waiting for the event that would make me happy. At half eleven I gave up and coaxed Helen to come with me to a pub for a cheeky glass of white with our lunch.

That's when I saw him. The Man.
- "I'm sorry but you must have dropped this."
His voice was smooth and deep, with a faint arabic accent. The dark eyes that met mine as I turned around on the bar stool to take my dropped scarf from his hand made me weak to the knees.
-"Oh er..tha..er.."
I answered confidently.
My brain was on mental stand-by for another full minute before Helens laughter woke me up. The Man was long gone, long black leather coat swaying as he had left the pub, and I wanted to die a little bit. Or at least disappear into a bottomless pit. Only one positive thing remained from the lunch break: Helen had recognised the Man as one of the bartenders of the new wine bar in town, The Circle!

The constant 'pinging' noise from my computer, announcing the arrival of every email Helen sent me during the afternoon, did nothing for my continued productivity. But Helen wasn't the only one to blame. I spent a lot of time committing the Mans eyes to memory. Partly because it made me week in the knees, amongst other pleasant bodily reactions, but also because I knew the runes worked best with a clear picture of the Thinkers eyes in the mind of the Reader.

I jumped off the bus, and ran all the way up the path to the cottage. I didn't even stop to catch my breadth until I was sat at my kitchen table, clutching the bowl carved out of an ancient hip bone. With the eyes of the Man clearly pictured behind my eyelids I took the runes from the bowl and shook them in my hand thrice. I threw them out onto the table like a desperate gambler throwing dice for a very large bet. As a little girl I had sat at this very table many times, learning the meaning of the many shades of colour of the runes, my mother watching and correcting my mistakes. Yellow, green and red for positive, indifferent or negative thoughts. Those were the basic colours. But a true Reader could read more than that about the Thinker, from the slight shift in shades of the runes. But I didn't need my years of rune training for what I now saw in front of me: Seven wooden bricks, each with a pitch black coloured rune on it. It could only mean one thing. He was one of us.

The happiness flew through my veins like the bubbles in champagne. Maybe I had found a partner, finally?!

With loud jazz blaring out through the cottage I got myself ready for a visit to The Circle. I threw the broomstick in the corner a look, but laughed at the thought. With a skirt as tight as this I'd better take the bus.




the picture is a Dartmoor stone circle taken from http://blog.rachelcotterill.com

Hemlängtan

När jag har hemlängtan drömmer jag alltid. Långa invecklade drömmar i starka färger och lika starka känslor.

Min längtan efter Sverige är alltid väldigt påtaglig. Men, som nu, när solen skiner och en Sverigeresa är så nära, då kan den nästan gå över styr.
Det är då de kommer fam från djupet - minnena. Otroligt klara minnen, underbara, ljuvliga minnen som gör hemlängtan outhärdlig. Jag längtar efter människor som inte längre finns och platser som inte längre är mina. Minnen från min barndom. Ett barns minnen och ett barns kärlek.

Dagens pyttelilla historia är inget annat än ett klart och tydligt minne. Av en tid, en plats och en människa som inte längre finns.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Jag är på väg till stugan. Så exalterad att det nästan gör ont i magen! Jag är ung. Bara ett barn. Kanske en 7 år gammal? Solen skiner in genom fordens bakruta. Jag längtar.När vi äntligen kommer fram till den gamla grusvägen tar jag av mig bältet. Åh, så förbjudet att ta av sig bältet medans bilen fortfarande är i rullning! Jag får syn på stugan. Där är hon. Min gamla farmor. En liten bunke i sin hand, på väg från vattnet och upp till stugans dörr. Jag hoppar ur, springer fram och slänger mig om halsen på henne. Känner doften av tvål, mentolcigaretter och stekt strömming. Mina absoluta favoritlukter i hela världen. 

När man rensar strömming klipper man bort huvudet från nacken. Men inte helt av! Man vänder sen saxen och klipper utefter buken fram till stjärtfenan. Man tar ur inälvorna med pekfingret. Farmor har knotiga mjuka fingrar, och vi blir båda kladdiga från fiskrenset. Måsarna flyger över oss och skriker som galna. När vi är klara lämnar vi renset på stenen och går upp till stugan. Måsbuffet.


När vi ätit ligger vi på sängen. Kaffevattnet är på gång i den vackra kopparpannan. En orange fluffig filt. Farmor smeker mig på magen. Berättar historier. Om hur hon cyklar överallt. Klättrade upp för bron och hoppade i forsen. Hyss och jävelskap. Stark och busig. Jag vill vara som hon. Hon berättar historien om rödluvan på sitt eget sätt. Men hur låter egentligen räven? "Räv, räv", säger farmor.






----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Nu när jag skrev ner det här minnet kunde jag inte sluta gråta. Det här får mig verkligen att känna mig levande - känslan av otrolig sorg, blandad med glädje. Glädje över att ha så fina minnen och att ha fått träffa en så fin människa.

Jag gick in till badrummet för att snyta mig och torka mina tårar. Och där mitt i mitt fönsterlösa badrum hör jag en mås skrika till, alldeles nära mig. I några få sekunder visste jag att jag inte var ensam!
Sedan tog hjärnan över såklart. Jag vet att måsarna flyger upp till Edinburghs innerstad och letar mat ofta. Jag vet att måsen sitter på mitt tak, precis där utsläppet är för min badrumsfläkt.

Men jag vet också att jag faktiskt inte är ensam. Jag är den jag är på grund av de människor jag mött och de historier de delat. De lever kvar genom mig och de sätt jag lever mitt liv på.

Nu ska jag ut i solen och cykla!!

//  Tee  --  Tror att det får bli en tur till fiskmarknaden i morgon för ett strömmingsinköp.




Friday, 24 May 2013

TwitterFiction


It's Teetime! I wrote earlier about wanting to try Twitterfiction (check it out HERE), so here are a few of my attempts!


This is great fun! I'll keep on going.
Feel free to follow me @FridayTeeTime

//  Tee  --  Just about to head to the office.. Finally.. The good thing about working from home is definitely that you can spend the morning wearing nothing but pyjama bottoms.

Kvitterprosa // TwitterFiction

Det är Tedags! Jag skrev tidigare idag om Kvitterprosa (klicka HÄR), så här är nu några otroligt efterlängtade alster... :)







Det här var kul, så jag kvittrar på.
Var så god och följ! (@FridayTeeTime)


//  Tee  --  Är näääästan redo att gå till jobbet. Älskar flexibla arbetstider!

A Flash of Inspiration


Ever heard of Flash Fiction? It is an intriguing version of short story telling, where the story is very, VERY short, but still conveys a message and a feeling. Perfect for the modern, fast paced world?


If a conventional short story is a love affair, then flash fiction is essentially that sweet and short fling of the summer when you were 17..

The most extreme version of flash fiction is definitely #TwitterFiction - Yup its got a ridiculous hashtag and all. I can only assume it is a quickie in the back of a car (alternatively a brief flirt with an intriguing looking stranger on the way to work, if you're more romantically inclined with your analogies).

But no matter what analogy you use, the main message is that the story should move, inspire and touch you, just as effectively as a long one, only in a different way.

#TwitterFiction is probably as old as the Twitter phenomenon itself, and is constantly taking criticism from the people who know how things are supposed to be (aka dicks). They say that the authors of TwitterFiction have failed to understand what Twitter is really all about - interaction with other tweeters, conveying of ideas and to be used for regular updates as a kind of commentary track to your life.. Well, I say Down with the Man! Twitter has endless potential as a tool to be used for prose as well as poems and even theatre! There are endless Tweeters who play a character on Twitter already, trying to convey an emotion in 140 characters. And I can't wait to try it out! (If you are interested in this type of story telling check out this masterpiece!)

Todays Teetime will take place through @FridayTeeTime. I will Tweet whenever inspiration hits during the day, but I will collect them and share them all here at Teetime as usual, for those not yet willing to join the Twitterati..



// Tee  --  Thinks that damn tweeter outside the window can hold back its prose till not so early in the morning..

FLASH....aha.... Saviour of the Universe!

Ååå... en så sjukt bra sång at ha på hjärnan när man vaknar! Älskar Queen. Om jag var man skulle jag odlat mig en sån fin murcerymustasch.

Anledningen till att jag har denna sång på hjärnan är för att jag bestämt mig för att prova på något som kallas Flash Fiction. Eller kortprosa, om man inte gillar utländska.

Den speciella typen av kortprosa jag tänkte ge mig på idag är #TwitterFiction. Japp med en sån hashtag  och allt. Kort och gott (haha) så går det ut på att få fram en hel berättelse, bara genom att använda 140 tecken. Spännande!

Men visst kan en komma på ett nytt svenskt ord för det va? Kanske bara #Kvitterprosa - rakt översatt? Ja, det låter bra tycker jag.

#TwitterFiction som fenomen har funnits länge -  förmodligen redan sedan Twitters explosionsartade ankomst på sociala mediernas scen - och har mötts av mycket kritik. Många tycker att författarna inte förstått hur Twitter ska fungera; nämligen som ett kommentatorsfält till livet, med åsikter bollandes mellan vänner och spridning av budskap.
Jamen ni hör ju själva! Oavsätt vad man tycker Twitter egentligen är till för så låter det ju som en perfekt plattform för att förmedla prosa!
Kolla in den här sidan för riktiga gobitar.


För att det ska fungera på rätt sätt så skriver jag såklart min #Kvitterprosa från @FridayTeeTime, under hela morgonen. När inspirationen dyker upp liksom. Men jag kommer lägga ut alla mina kvitter här vid Teedags som vanligt, och kanske även lite senare på dagen.




//  Tee  --  Tycker även att fågeldjäveln utanför mitt fönster kan skjuta upp sin prosa till lite senare på dagen..




Friday, 17 May 2013

Forecast


"Thor-35, this is HQ, come in Thor-35."

"Thor-35 here"

"We have just received information that the broken unit is in the north-west corner of the Lewis family farm's wheat field. Are you on your way?"

"Yes sir, I am about 20 minutes away"

"Thats good. But please hurry! You know as well as I do what circus we're in for if the Lewis family crops gets ruined by rain. All sorts of complaints will come through to the SWD, and we're all in for a hard time. These crops have been engineered especially to produce vitamin-D enriched grains, and cost a bloody fortune!"

"No worries boss, I'll sort it out!"

The Scottish Weather Department's own hovercrafts had a bright orange logo on their side - A lightning bolt from a blazing sun. A symbol possibly displaying the diverse effects they could achieve, but probably picked for its memorable colour scheme. It certainly looked cool.
Thor-35 arrived on the Lewis family farm only 15 minutes after the automatic emergency beacon had been activated after the unit had failed, and went straight out towards the wheat field. It hovered carefully along the edge of the field, careful not to let the plenum air cushion get on top of any crops an accidentally snap them, towards the failed unit. The rain was pouring down, and the earth was already flowing away in small rivers of mud in between the furrows of the field. The SWD technician swore to herself as she parked the craft, set it on standby hover to avoid getting mud into the field generator, and ran over to the weather unit. She clutched an umbrella in her right hand whilst she struggled to get the back panel of the two meter high unit to open. Only the SWD carried the ancient umbrellas and the technician wondered if anyone under the age of sixteen would know what it was for if confronted with one.

Of all the places in the world that had adopted the SWITCH Weather Control System a couple of decades back, which included most of Europe, north America and south east Asia as well as the Chinese inventors, it was generally agreed that The British Isles were amongst the places that had benefited the most. And up here in Scotland, the scenery had changed remarkably. The technician remembered her younger days, in a Scotland with grey skies, humid air and rainy days.

Finally the panel snapped open and she could asses the damage. No problem. Just a classic fault in the generator, easy to fix. The SWITCH weather units were self-sufficient in power, and a 200m deep pump let a geothermally heated liquid power a small generator housed in each unit. She had plenty of generators in her bag, and it took her a little more than two minutes to replace the faulty part.
She took a step back before she spoke.

"HQ this is Thor-35. Faulty unit at Lewis farm repaired and standing by for activation."

"Thanks christ for that! Thor-35, stand by for activation in 5 seconds"

She looked up into the rain. The effect was almost instant. As the unit was switched on the electric field it generated merged with the complementary fields from the remaining units, creating an invisible dome over the Lewis farm. The rapidly flexing directions of the fields grabbed hold of the individual electric dipoles of the water molecules, forcing them apart, unable to align and stabilise in the vapour phase and form a water droplet.

The technician left the umbrella opened up as she walked back to the craft. She was ginger after all, and did not want to burn in the blazing sun. Inside the craft she transmitted the data she had taken from the unit to the HQ main computer. They would need to recalculate the rain-time for the Lewis farm. In the city it was easy. A heavy rain fall every other night, and other than that, sun. It kept people happy. It was harder at the various farms where the rain levels had to be adjusted according to the crops. But the unit had only been off line for half an hour at the most, so the Lewis family could breathe a sigh of relief.

As she drove back into town she remembered a word. An ancient word she had known as a young woman, but now nearly forgotten. Driech. She smiled a sad little smile to herself. A driech city she used to love was gone forever.



Vem..



"Då kör vi.. Är bandsplelaren igång?..okej, Förhör med Peter John Isaksson, inleds måndagen den tionde maj klockan femton och tio. Närvarande är kommissarierna Rahim och Ekdahl.

-Är ditt namn Peter John Isaksson, född 1988 i Sundsvall?

-Ja.

-Kan du berätta för mig, lugnt och sakligt vad som hände natten mot den första Maj?

-När ska jag börja?

-När det känns bra.

-..öh, ok…
Jag och Angelika var upp på norra berget och kollade på majbrasan, och drack några öl. Vi var lite besvikna att vi inte hade någon fest på gång, så redan vid niotiden gick vi ner mot Oscars. Och det var fan tur det! Vi kom precis innan kön blev helt sjuk lång. Någon typ av studentfest tror jag. Det är ju massor med sånt på gång nu. Vi slapp köa längre än en 20 minuter eller så, sedan ställde vi oss vid baren. Vi stod där och snackade, mest med varandra, men med lite nytt folk också. Vi är singlar båda två, så man spanar ju lite.. Men jag var försiktig för jag ville inte lämna henne ensam. Hennes kusin har just dött i en trafikolycka uppe vid Liden nånstans och hon och hennes bror Adam hade precis kommit tillbaka från begravningen dagen innan. Hon var väldigt tyst under hela kvällen. Men hon är min bästa vän så jag gjorde allt jag kunde för att muntra upp henne!

-När hamnade ni på efterfesten?

- Det var inte fören efter stängning. Angelika hade ringt till Adam och Maria, och båda hade hamnat på Oscars, och stod och pratade med oss.

-Är detta Adam Nowak, bror till Angelika Nowak, som påträffades död av GHB förgiftning, den första Maj, och Maria Johansson?

- Ja… Jag vet inte om det är rätt efternamn på Maria.. Angelika känner henne från simmningen tror jag.. Maria säger att hon har en halv flaska vodka hemma hos sig så vi går hem till henne.

- Till lägenheten på Bergsgatan?

- Ja. Men vi går förbi macken först för att köpa groggvirke. Efterfesten är lugn, och vi sitter mest i vardagsrummet hos Maria och dricker groggar och lyssnar på Winnerbäck. Adam sitter först på golvet bredvid Maria, och sedan i fåtöljen, där han somnar. Har ingen aning om vilken tid det var.. Jag tror jag somnar på soffan vid femtiden, skavfötters med Angelika. Jag vaknar strax efter nio av Marias gallskrik, när hon hittade.. ja när hon såg att Adam var död i fåtöljen.

- Okej, det är bra, Peter. Vi ska nu ställa några följdfrågor. Försök svara så gott du kan, och kommer ihåg.

- Verkade Adam speciellt nedstämd efter han kom tillbaka från kusinens begravning?

- Ja, både han och Angelika var lite nere. Men jag tror inte han var speciellt nedstämd… Jag tror inte han gillade att korka GHB, även om hans polare gjorde det, så jag tror inte att han skulle tagit det för att muntra upp sig själv direkt..
Dessutom spenderade han det mesta av kvällen med att stöta på Maria.. så han var inte ledsnare än att han ville få sig nåt, om jag säger så..

- Var Maria positivt inställd till hans närmanden?

- Nej. Han försökte tafsa under kjolen hennes när de satt tillsammans på golvet, men hon slog till honom rätt hårt på armen, och han fick sätta sig i soffan. Han såg rätt surmulen ut efter det… Sedan började han snacka massa äckligt om att hon borde sympatiknu.. Ge honom sex i sympati för att han precis förlorat en familjemedlem.. Äckel.

- Du verkar rätt fientligt inställd till Adam?

- NEJ! Jag menar, han var ju ett äckel som häll på sådär med Maria… Men han var kanske bara full. Jag gillar Maria. Så fort Adam var utom hörhåll viskade hon till mig att hon hatar män som tar sig friheter att tafsa.

- Jag förstår.. Gjorde du själv några närmanden mot henne?

- Nej. Eller, jag försökte väl flörta lite på håll så där.. Men Adam var ju på henne hela tiden. Dessutom pratade jag mest med Angelika under kvällen.

- Sade du och Angelika något särkilt?

- Inte direkt. Hon ville mest skvallra om att hon träffat en man på sin kusins begravning som hon gillade. Han var någon typ av vän till familjen som hon inte träffat förut, och hon var sur på sig själv eftersom hon inte ens fick tillfälle att veta vad han heter. Sedan berättade hon att hon ringt Maria den kvällen, för min skull. Vi garvade åt våra försök att ta oss ur singellivet och drog några skämt.

- Gick någon av er ut ur vardagsrummet under kvällen?

- Ja. Drickat var i frysen i köket, så man fick gå dit för påfyllning. Sen gick men ju på toa och så..

- Blandade alla till sina egna drinkar?

- Nej. Den som gick till köket blandade åt de som ville ha.

- Så vem som helst hade kunnat spetsa Adams drink med GHB under kvällen, inklusive han själv?

- Ja… jag antar det.

-Jaha, jamen då tror jag vi har all information vi behöver! Tack Peter.

Förhöret avslutas klockan sexton noll noll."

Friday, 10 May 2013

Zeitgeist


As I walk along the Edinburgh streets on my way to the university for an interview, I can not help myself from feeling a little bit lonely. It always happens, that pang of loneliness accompanied by the anguished thoughts of 'eternity', at the start of every new Life. I should definitely be used to it by now. But that part of the human psyche, that holds happiness, loneliness and such like, can not be controlled by the power of the mind. I am definitely used to that.

Plato used to tell me in a stern voice that 'knowledge comes from within!', fully convinced there was no such thing as learning. Every single day he used to sit by the north edge of the marketplace and talk to whomever cared to listen. As soon as he saw me walking across the square he used to change whatever story he was telling at the time to one that focused around the 'divine recollection', as he called it. 'All knowledge in the world is already within us all. All we need to do is remember it!'. Personally I knew he was just lazy. He definitely thought it was too much of a hassle to investigate animal anatomy or stay up late to look at the stars, like I insisted on doing, and was content with quiet reflection, whilst sitting on a rock by the marketplace. I often laugh to myself at the memory. I am not sure why I was so energetic back then. Those could have been my relaxing years..

Edinburgh is definitely colder than I thought. With all new technology, and especially the bane of the obligatory social media profile, I have had to move further away with every change of Life. The hiding is becoming a little bit tedious. My last house was in an excellent area of Perth, Australia. A little bit isolated perhaps, but perfect for a few decades of quiet reflection in a tempered climate. No wonder Edinburgh feels a bit cold!

The best weather I have ever had was during my time in Galilee. Those were warm and sunny years for sure. I remember arriving there with such clarity. Which is somewhat strange judging by the manner of my arrival - Seasick and hungover like a donkey.. I had recently spent a few decades on a freight ship, transporting goods between Egypt and the North, and the hard life of the seas had taken its toll. Especially the mead and the fig wine..  I felt it was time for a quiet Life, focused on forgiveness and kindness. Perhaps I would get a chance to take up some of my old teachings? And perhaps take a few students of my own again? I could never have imagined what a violent end such a quiet Life would bring..

The physical scars are almost completely healed, and as I look down on my wrists I can only see some very faint marks. I suddenly realise my reverie has made me slow down my pace, so I decide to get on a tram to make sure I make it to Edinburgh University on time. I am slowly getting excited about this interview! Chemistry was always a favourite.

I remember one of the first times I meddled in actual chemistry. I had spent a few Lives earlier with the notion that I would at some point be able to make gold out of lead. A preposterous idea, that I am not particularly proud of. But it was during my time in high French society that I first realised how fascinating chemistry could be! I remember the stress of the French revolution, and how it spurred me on in my investigations. The joys of identifying the building blocks of water will always be one of my proudest moments.


These trams are really slow! I am starting to get annoyed at the traffic. It doesn't matter how many Lives you have lived, you will never get used to commuting. I look down at my trousers and realise a dog has drooled all down my left leg. By slowing my breath down and closing my eyes I try to calm down.

It is a little bit ironic that I should be such a stressed man. After all, it was only one Life ago that I came up with my theory of relativity. That was a good Life. I had felt the need to explain my own immortality for many centuries, but never come up with a good enough theory. The fact that time is relative is the only one that so far satisfies me. I am, somehow, travelling along a different timeline, relative to others. A parallel, but different, path.

The tram has finally reached its destination and I enter the old chemistry department at a run. I am only a few minutes late to the interview. As I enter the office, I see a very stern looking man behind a desk. As his eyes takes in my stressed appearance, dog drool and all, I realise he has already made up his mind.

- I am sorry sir, but I don't think you have the right type of experience for a position here at Edinburgh University.

Lyckoreceptet


Kan man vara lycklig hela tiden?

Vad är lycka?

Hon vet med största säkerhet när känslan inte är närvarande. Olycka är hon på det klara med. Men lyckan kan vara som finkorning sand. Eller vatten. Något man bekvämt kan hålla i sina kupade händer, ända tills man börjar tänka på vad det är man gör. Så fort man börjar inse att man är lycklig så rinner känslan bort mellan fingrarna. Omöjlig att få grepp om.

Men den kan nog kontrolleras också. Det har hon bestämt sig för. Bara man är mycket försiktig, och inte tänker för mycket. Hon är dessutom helt övertygad om att man måste göra mycket förarbete. Dags för henne att skriva ner ett Lyckorecept, som är enkelt att följa!

Recept för minst 1 person.
37grader. Tillagas i ca 100år.

Den första delen i lyckoreceptet är nästan svårast. Den är nämligen Kroppskontroll. Hon kallar det kroppskontroll mest för att det låter fint. Men meningen är enkel: Sluta tänka att kroppen är något andra människor har en rätt att bedöma. Det tog många år innan hon själv kunde uppskatta sin kropp för det den faktiskt var: ett verktyg för transport, sex, sömn och matintag. Men när hon slutade se sin kropp från utsidan och från andra människors perspektiv, utan från insidan, och började uppskatta kroppens känslor som sina, så lyftes ett gigantiskt stenblock från hennes axlar. Alla kroppens företeelser blev hennes att njuta av till fullo. Och så mycket tid det blev över när hon slutade älta vad andra tycker om henne!

Nästa del i receptet är en stor skopa tankelek. Man måste såklart få leka när man lagar till lite lycka! Den här leken är enkel och går ut på att ställa en enda fråga till sig själv: "Och sen då?" Det är hennes favoritlek. Speciellt när känslan av att inte räcka till smyger sig på. Tänk om hon inte lyckas med den skitsvåra grejjen?? Om hon då ställer sig frågan: "Och sen då?" Så brukar svaret väldigt sällan vara att alla helt plötsligt slutar älska henne och att jorden går under.. Det tar bort förvånansvärt mycket oro.

Den sista delen av receptet är enkel. Hon ser till att ha både drömmar och planer. Stora, fantastiska, idiotiska drömmar, och välplanerade, schemalagda planer. Det spelar ingen roll om planerna går i kras eller drömmarna aldrig blir av. Bara de finns där, och har blivit påtänkta. För det finns ingenting som tar fram och visar vad som är viktigt för just henne, mer än en titt på hennes egna drömmar lite då och då.

Dessa ingredienser blandas med fördel ihop med så mycket vänner och familj som får plats i kokkärlet.

Det sjuds sedan sakta under hög press och ångest. För det finns ingenting som framhäver lyckan mer än dess raka motsatser.

Servera och NJUT.


Tuesday, 7 May 2013

Here comes the sun!

Today is a stunning day in Edinburgh!

The clear blue skies and blazing sun meant lunch outdoors for me and my colleague.

The university has the most beautiful parklands and gardens next to it, and on a day like this the pale skinned students crawl out of the study rooms back in the dark depths of the library building, and eagerly fill the lawns, notes and books at the ready in the pretence of studying. Most of the time the atmosphere is lovely - students being pleased at the opportunity to ignore the stress of the exams and getting an unusual dose of vitaminD.

However.......... Perhaps we're just a grumpy old bats, but whilst we sat there we realised that everything would be perfect if THIS didn't tend to happen on days like this... Every. Freaking. Time.





//  Tee  -- safe back in bat cave/office


Monday, 6 May 2013

Jag har en plan...


.. äntligen!

Jag känner mig som Sickan (Gösta Ekmans underbara alterego, superskurken Charles Ingvar Jönson, iklädd finaste baskern och redo att med sämsskinn och stetoskop tömma den elaka kapitalistens kassaskåp)  (har ingen aning om varför han behövde sämsskinnet??? Var ÄR det för nåt egentligen??)

Hur som helst:
En plan har blivit sparad i ett stiligt excelldokument, och nu ska jag banne mig få jobbet gjort!!!

Beviset på min otroliga kapacitet så här en måndagsmorgon


Grejjen är den att min motivation och arbetslust på universitetet har varit i stort sett obefintlig VÄLDIGT länge nu… (vi snackar mer än ett år) Kanske man kan tycka att man då ska skita i att starta skrivarblogg, och i stället konstentrera sig på forskningen? Hmm… Janske, men det lustiga är att det är precis tvärt om!
-- Ju mer jag skriver, ju gladare blir jag. Och är man glad så känns allt helt plötsligt annorlunda! Man får liksom tillbaka lusten. Inte bara till att arbeta, utan även till att leva i största allmänhet.

Ett litet tips!

//  Tee  --  Sitter här med värk i låren efter en mils cyklande i den förbannade skotska MOT-vinden  (för det verkar bara finnas motvind i det här landet)

Friday, 3 May 2013

For You



In her dream she is lying down, on her bed. 
The dreams are confusing and full of flickering images. The world spins fast, too fast, died blue by the colour of the very last vodka shot. 
Why was it blue? What makes vodka blue?
Chemistry. Blue chemistry powerful enough to die dreams.

When she wakes up she is lying down, on her bed. 
She keeps her eyes closed. The world keeps spinning. It is still blue. She waits for the usual wave of emotion. The normal state of anguish and regret she always gets after a visit to the vodka bar. 
But something is wrong. Neither anguish nor regret. This feeling is new. She can not yet define it.

The blue shot was actually the first, not the last. 
Memories shaken up in a stainless steel shaker, and sieved out into a too small cocktail glass. Some thoughts are missing. Did not fit in the glass and spilled over the edge.
More shots followed, in that dreadful place with all the vodka. All the cheap vodka, which leaves burn marks and regrets, but no memories

She still waits for the anguish to engulf her as she is lying on her bed. The usual wave of panic and memory loss and confusion. It still refuses to come. Her lack of confusion makes her confused. She still can not pinpoint what she is feeling. That new emotion. 

The vodka kept flowing as freely as the conversation and the laughter. The arm around her shoulder walking up the narrow alley. Scary narrow alley in a gothic city. Ghosts and ghouls hovered around her head, stirring all the vodka, on their the steep climb up the wet cobble stones. But she was safe. Held. 

Is this new emotion safety? Yes. A fragment of it is safety. But it is more complex. Hard to define.

After-parties with guitars are the worst. But this one was ok. Not too many riffs, complex finger movements and general wanking of the frets. Instead it was filled with blues and soft notes, wrapping the vodka-filled skull in cotton balls, straight off the cotton fields. The arm was back around her shoulder and the laugh was back in her throat. Her lips felt too dry.

Now she knows. When she has identified the new emotion, she opens up her eyes. The world spins for another second or two, still faintly blue. He is there. The arm over her shoulder. And she knows.




Copacabana



Den heta sanden bränner mot hans fötter medan han går utmed stranden. Solen är så stark i sydamerika. Så stark. Det är med panik i bröstet, som en klump på väg att sprängas, en rosenknopp på väg att slå ut i full blommande ångest, han sätter sig på kanten av strandpromenaden ock tar korta, flämtande andetag. Skjortkragen hänger löst utmed hans högra sida och smokingbyxans gördel spänner alltför hårt. Svetten lackar. Flugan hänger oknuten och svettblank runt hans hals och ner över det våta brösthåret som friats när de två översta skjortknapparna slitits loss. Han försöker se sig omkring. Men allt är så vitt. Hans ljusa sommarsmoking smälter in perfekt mot den kritvita sanden och de blanka marmorstenarna utmed strandpromenaden reflekterar den skoningslösa solen. Den skoningslösa hettan. Han tänker tillbaka till natten innan. Bara några timmar sedan. Men Rios sol verkar kunna spola bort nattens mörker och nattens mörkervarelser likt en effektiv tidvåg av hetta. Han låter de luddiga tankarna klarna, och med minnet återkommer också en ny sorts hetta. Han känner den heta ilskan bränna sig tillbaka till hans medvetande, och förstärkt av bakrusets smärta är den nästan outhärdlig. 


Bara några dagar efter att han stigit av båten i Rio de Janeiros hamn såg han henne. Den två månader långa resan från Göteborg hade varit fruktansvärd, och de första dygnen på fast mark hade han spenderat i sina rum på hotellet utmed Ipanemas norra strand. När han väl vågat sig ut möttes han av en helt otrolig syn. Men det var inte den kritvita stranden, det höga sockertoppsberget i söder eller de vajande kokospalmerna som fångat hans blick, utan en kvinna. Hon stod lutad mot en husvägg, bara ett kvarter bort. Han visste inte vad det var som slitit hans blick från den fantastiska geografin som mött honom utanför hotellentren. Kanske var det klänningen. Den djupt rostfärgade klänningen som följde midjan och vars blå blommor lyste i solen. Sett från där han stod på hotellets trappa, med vardagskäppen under armen i färd med att ta på sig de fashionabla men ack så obekväma vita handskarna, så såg hennes hud nästan ut som ebenholts. Som de svarta tangenterna på hans mors flygel hemma på godset. Han var lamslagen.



Veckorna gick, och varje morgon stod hon där. Han fick spendera den mesta tiden av sin promenad från hotellet med att tränga undan tankarna om henne, byta dem mot tankar på sockerexporten hem till Sverige. Det var inte lätt. Men han visste hur absurt det var för honom, som högt uppstående man, att ens se åt, än mindre tänka på, en svart kvinna.

Så kom karnevalveckan. Han visste att det var en hädelse, ett firande av gamla gudar och uråldriga traditioner. Men ingen av invånarna i Rios societetsskikt verkade bry sig om det, utan lät sig istället dras med i festligheterna. Man gav till och med de anställda lov att ta vissa kvällar ledigt för att vara med i karnevaltågen, utklädda i omsorgsfullt sydda klädnader med fjädrar och ädelstenar. 
Varje kväll efter alla middagsbjudningar, gick han utmed Copacabana och tittade förundrat på. Men inte ens societetens generösa mängder fina konjac kunde få det svenska blodet varmt nog för att få honom att känna sig fullständigt bekväm med alla lättklädda damer och deras vilda dans.

Det var under karnevalens sista kväll han såg henne igen. Kvinnan. På andra sidan karnevaltåget. En hastig glimt av den glansiga kolsvarta hyn, den rostfärgade klänningen, skymtande fram mellan trummande män och dansande kvinnor. Han fick panik. Ville fram och över gatan. Men det svenska kyliga blodet vågade inte springa in i det dansande havet av halvnakna kroppar. Han sprang längs med tåget. Han var på strandsidan av gatan där det drog fram, och han blev plötsligt rädd att förlora henne, att hon skulle gå upp mot staden på andra sidan. Rädslan gav honom den knuff han behövde. Han gjorde det han inte vågade, och sprang rakt över gatan. Lukten av svett, sockerrörsbrännvin, blommor och tobak omslöt honom som ett moln.
Vad var det som flugit i honom?
Väl på andra sidan såg han henne direkt. Hon var på väg bort från stranden med snabba steg, och han följde efter henne där hon gick in mellan husen, bort från gatans larm. När han rundade gathörnet fick han en chock. Där stod hon och väntade på honom. Ett litet leende på läpparna. De stod mitt emot varandra i flera tysta minuter, intensivt tittande in i varandras ögon. Hon sträckte långsamt fram sin hand. Utan att veta vad han gjorde tog han handen i sin. Vävde sina vita fingrar runt hennes svarta, ebenholts mot elfenben. Han lyfte handen mot sin kind, kysste handflatan, och drog henne till sig. I vad som kunde ha varit en evighet, men förmodligen bara var några sekunder, kände han fullkomlig lycka. 
Sedan försvann hon. Någon hade fattat tag i henne och slitit henne ur hans famn. Den mjuka handen som greppat hans skjorta slet ofrivilligt loss de översta knapparna. En överklassherre, med hög hatt och silverskäpp, stod och höll kvinnan i hårt grepp om överarmen, och gav henne en rejäl utskällning. Herren vände sig sedan om och bad så hemskt mycket om ursäkt för hans husas beteende. Det var ju fruktansvärt hur de betedde sig, dessa svarta kvinnor som inte visste vilken klass de tillhörde!

Han visste att herren hade rätt. Men ville inte höra. Inte veta. 
Med ljudet från karnevalståget bakom sig gick han in mot staden som i en dröm.  En öppen bar. I stort sett tom på människor, men med välfylda romflaskor. Här skulle han glömma sin ilska och döva sin ångest.