Shots in Newtown

As the sound of the first shot rang through the corridor I knew I was going to die.

The harsh noise, amplified by the resonance of the metal lockers, prompted a wave of shock and fear through my body, making my skin prickle. As I jerked my head up from the desk where I was helping Ashleigh draw a cat I knew instantly that it was the sound of a gun. In the seconds that followed the synapses in my brain were on fire and an intense stream of thought flooded through me. Who? Why? Here? Surely not?

The sound of the second shot brought me back to the present and I became acutely aware of the eyes of everyone in the class room. 21 pairs of innocent eyes of every colour, looking right at me. Eyes with no wrinkles and no worries, only pure innocence and a hint of burgeoning fear. As I looked down at Ashleighs drawing of a cat, a gorgeous purple spotty cat that could only exist within the imaginative mind of a six year old, my fear evaporated and I knew what I must do.

-      ‘Everyone,please be very quiet, and stand absolutely still!’

As I peeked out of the door into the corridor I was met by a horrific site. A hand. A very small hand was lying on the floor ten yards away. Its owner must be lying down half way out of the maths classroom, desperately reaching out into the corridor. But now it was still. The screams from the same room had reached the high pitch of primal fear, and as several more shots was fired rapidly, the first little shrieks of panic came from my own pupils. I closed the door quickly, and turned back to the room, my mind still resolute. My voice didn’t shake as I spoke to them in a calm strong voice, so unlike my own.

-      ‘We need to hide. Now. Take out all the crafts baskets from the cupboards, and put them on the desks’

In absolute silence and with urgent diligence most of the children did as I said. But little Dylan seemed paralysed by fear as he stood watching me with tears streaming down his cheeks and Rhianna sat frozen to her seat, vacantly staring into space. I walked up to Dylan, bent down in front of him.

-      ‘You will be fine. Clear out that cupboard now.’

My sternness, so uncharacteristic of the bubbly arts teacher he was used to, must have been a sign that this was serious. Dylan looked at me, tears still streaming, nodded, wiped his nose on the sleeve of his jumper and cleared out abig basket full of scissors from the nearest cupboard. Shot after shot was fired outside, the accompanying screams of panic creeping nearer. I would not be able to keep calm much longer.

-      ‘Getin the cupboards. Now! And no matter what you hear, keep quiet and don’t open the doors!’

As the children started crawling into the cupboards, folding themselves up uncomfortably on the small shelves, the panic finally caught up with me. I ran up to my desk at the head of the room, desperate to get to my phone. My finger left wet marks of sweat on the touch screen as I dialed 911. Suddenly a bolt of panic struck me and I turned around quickly. Rhianna still sat in her seat, numb with fear, a blank look to her unfocused eyes. I ran up to her desk and grabbed her shoulder.

-      ‘Rhianna!’

I shouted,whilst shaking her vigorously. Her head lolled from side to side on her shoulders and I saw no response in her face. The first few tears started to burn in my eyes, and I felt beads of sweat on my forehead as I rushed to a cupboard and threw a pile of binders onto the floor. I ran back to Rhianna and grabbed her little lifeless body under the arms and started dragging her across the classroom floor. The shots from the maths room suddenly went quiet, and with another wave of fear I realised that the only sound I could hear was that of a pair of heavy boots on the corridor floor. He was coming.

Rhiannas limp body slipped from my hands and her head hit the floor with a horrible soft thud. I pulled her along by her foot, sickened by the undignified situation. The sound of the boots stopped.

I pushed the little girl into the cupboard and the snap of the cupboard door closing was accompanied by the creak of the unoiled door to the arts classroom opening.Very aware of the tears streaming down my cheeks I slowly turned around. A pair of blue eyes were staring at me. The depth and sorrow that these eyes held did not match the face. I was struck with intense sadness when I realised that years of darkness and pain had made the eyes of this fresh-faced youth hard and lifeless before their time.

He scanned the room, the mess of arts and cafts paraphernalia covering the desks and the floor, before turning back to me.

'Gym'

-    I said, my voice breaking.

-       'They’re on their way to gym class'.

The punch to my stomach absurdly seemed to happen before I registered the sound of the shot. The next thing I knew I was lying on the floor, unable to move a single muscle. A sticky warmness started to spread down my legs and up my back. I could not feel anything, only hear the speeding irregular rhythm of my heart and the echo of the one thought in my mind; he must not find them, he must not find them.

When I finally heard the door close and the sound of the boots in the corridor outside, I relaxed. The warmth seemed to spread further within me and as I walked up the forest road, my purple spotty cat jumping about in the leaves by my bare feet, I smiled.

Långfredag

Runan var svart.

Så svart mot det mörka träet, att den såg brännmärkt ut.

Först kunde jag för mitt liv inte förstå varför. Mörkt röd eller en nyans mot skogsgrönt hade jag kunnat förstå, efter det som inträffat under dagen. Men svart?!

Jag använde mig sällan av runorna nu för tiden. Under mina hormonstinna tonår hade jag haft vanan att skaka de små träbrickorna med inskurna runor i näven på så gott som varje skolrast och ivrigt invänta svaret. Men med åldern kommer både vana och visdom. Samtidigt som mitt flitiga användande av runorna långsamt lärt mig att avläsa vad människor tänker bara genom att studera kroppsspråk, så har jag också fått erfara att det inte alltid är bra att veta varenda kamrats åsikt och tankar. Men den här dagen var jag helt enkelt tvungen.

Det började redan på morgonen när jag stod vid spisen och bryggde mitt morgonkaffe. Medan jag koncentrerade mig på att snurra silverskeden motsols tre varv för varje varv medsols (min mammas klassiska kafferecept som alltid får mig lite piggare än vanligt!) kom plötsligt katten galopperandes in genom den öppna köksdörren. Han hoppade upp på köksbordet och satte sig att stirra på mig. ”Han måste fått en framtidsvision!” tänkte jag. Härligt! Sist det hände hade jag lyckats sjukskriva mig från kontoret samma dag som avloppet fått ett fel och spytt upp illaluktande sörja över vartenda badrumsgolv på hela avdelningen. Helena hade fått slänga bort ett par nästan helt nya skor och skickat kostymen på kemtvätt. Jag sträckte på mig och tog ner den nötta gamla mässingsburken från spiselkransen och stoppade in en rejäl nypa torkad kattmynta under överläppen. Mormor, som envisast med att myntan måste tuggas länge med honung innan den verkar, skulle blivit förfärad. Men som gammal snusare föredrar jag helt enkelt en prilla. Det är inte direkt General portion, men den gör ju sitt eget speciella jobb fint i alla fall. Jag satte mig ner på golvet i skräddarställning och kallade till mig katten. Han ställde sig mitt emot mig på golvet och lät mig se in i de mörka ögonen. Det tog bara några sekunder för mig att få fram känslan som fått honom att komma rusande. Han var lycklig! För min skull! Att känna dessa känslor från kattens perspektiv gjorde mig nästan tårögd.

Innan jag gick till jobbet öppnade jag buren i hallen och släppte ner en av mina dyra vita möss på golvet till katten, en extra fin godsak till skillnad från det vanliga torrfodret i matskålen, som tack.

Under hela förmiddagen gick jag sedan med en spänd klump i magen, i väntan på händelsen som vibrerat så starkt genom tiden att min katt fått sin vision. Vad var det som skulle göra mig så lycklig? Men det var inte förens mitt under lunchtimmen som jag såg honom. Mannen. Jag och Helena hade lämnat den deprimerade kontorsbyggnaden i förmån för ett härligt litet fik lite längre ner på samma gata, och satt som bäst och bestämde oss för vilken sorts bakelse vi skulle dela på till efterrätt.

-       ”Ursäkta, men du måste ha tappat den här.”

Mannens röst var mjuk och hade en liten, nästintill ohörbar, brytning åt det arabiska hållet. De mörka bruna ögonen som mötte mina när jag tittade upp för att ta emot min stickade halsduk som ramlat ner på golvet, gjorde mig plötsligt knäsvag. Om jag inte redan suttit på en pall hade jag nog tuppat av på direkten.

-       "Öh… Menduööö.."

Svarade jag.

Han log, och medan jag skrek tysta svordomar åt mig själv inombords, vände han sig om och gick ut genom dörren, lång svart läderrock svängandes i samma takt som det axellånga korpsvarta håret.

Helena började gapskratta åt mitt idiotiska svar så fort han lämnat fiket, och spenderade resten av arbetsdagen med att skicka ironiska mejl till mig med kommentarer om mitt fantastiska raggningsförsök. Men, som tur var visade det sig att hon faktiskt känt igen Mannen som en av bartendrarna på stans nya favorithak; Club Bluehill!

Med datorns konstanta lilla ”pling”, så fort ett av Helenas internmejl levererades, fick jag inte mycket gjort under eftermiddagen. Men det var inte bara Helena som tog kål på arbetsmoralen. Jag spenderade mycket tid med att inpränta Mannens underbara ögon i mitt minne, ett tidsfördriv som slog alla arbetssysslor i världen. Dessutom så fungerar runorna alltid bäst med en klar bild av Tänkarens ögon färskt i Läsarens minne.

Jag fullkomligen flög av bussen på vägen hem och sprang den sista biten uppför grusvägen fram till torpet. Med andan i halsen satte jag mig vid köksbordet och skopade upp träbrickorna ur runskålen, täljd ur ett decennier gammalt höftben. Med Mannens ögon dansades bakom mina slutna ögonlock skakade jag runorna tre gånger i min vänstra näve innan jag slog ut dem över bordet likt en desperat tärningsspelare. Som liten flicka hade jag suttit många kvällar vid samma bord med min mamma och övat in de olika färgnyansernas betydelse. De starka färgerna röd, grön och gul beskrev positiva, likgiltiga och mörka tankar hos Tänkaren, medan en liten skiftning eller färgblandning var svårare att lära sig Läsa. Men jag hade inte behövt vara välövad på runläsning för det jag nu fick se: Sju runor låg framför mig på bordet, alla totalt kolsvarta. Det hade bara inträffat en gång förut, när jag i smyg försökt Läsa min mors tankar efter ett gräl, och kunde bara betyda en sak: Han var en av oss.

Lyckan som sedan sköljde igenom mina blodådror och fyllde dem med champagne var enastående. Kanske hade jag hittat en partner till slut!

Med stereon på hög volym och en härlig jazzslinga ekandes genom torpet gjorde jag mig i ordning för kvällen och mitt besök på Club Bluehill. Jag borde såklart ha förstått att något skulle hända under självaste påskhelgen! Jag såg på kvasten i hörnet av sovrummet, men slog skrattandes bort tanken. Med en så tajt klänning får det nog bli bussen. Låt långfredagen börja.

Soon....

So..... the first story is due tomorrow! Wooop!

My initial thought was to post something cheerful at the start, it being yummy chocolatey eastery holidays coming up (with a bank-holiday Monday too!) But then I logged onto twitter, and in amongst all the pictures of fluffy bunnies, and baby chicks, I spotted Obamas tweet:

A remembrance of the school murders in Newtown.. 

Not a cheerful story in the slightest, but then again, I'm thinking Good Friday is one of the most dark holiday days in the calendar, so I decided to use the inspiration (no matter how bleak) for my first story.

However, I think I have managed to write something that might be a little bit beautiful too... But that will be up to you to decide. Please, give me feedback, that's why I am doing this after all!

Till Tee-time

//Tee  - -  Looking out the window, marvelling at the change a little bit of evening sun can make to an otherwise rather bleak Scottish view

Om Tee-Time

 Sedan urminnes tider (ca 1989) har mitt ständiga svar på den eviga frågan “vad ska du bli när du blir stor” varit FÖRFATTARE.

Ungdomsåren präglades av mången våt dröm om människor som flockas kring min senaste roman.

MEN

•     Jag är troligtvis världens i särklass lataste människa. Jag dammsuger max två gånger per år, tar sovmorgon så ofta det går, och har i största allmänhet jävligt liten verkstad. Här blir liksom inga noveller skrivna. Mina texter är svinbra, men är så korta att de knappt ens räcker som toalettlektyr för en längre sittning.

•       När jag säger att mina texter är svinbra.. sanningen är den att jag, som så många andra, är sjukligt rädd för vad folk tycker och tänker om mig. Det är en skräck som satt djupa spår i mitt sätt att leva mitt liv i största allmänhet, och så klart spelat en stor roll i mitt skrivande. Jag har helt enkelt aldrig någonsin vågat visa mina texter för någon.

Så jag har bestämt mig för att börja öva. Öva både på att komma in i att skriva regelbundet och på att komma over min skräck för att visa mina fantastiska alster för omgivningen.

Det finns ingenting som är så jobbigt som kritik för en människa med ångest over omgivningens åsikter. Så, hjälp mig att träna på det! Om du läst en av mina texter och känner att du vill kritisera/kommentera/upphöja mig till gud så gör gärna det! Hela meningen med min blogg är att få utlopp för mitt skrivande och om jag får konstruktiva kommentarer som på köpet hjälper mig att utvecklas så blir ingen gladare än jag.

Varje fredag kl 12 kommer jag lägga jag upp en text på svenska och en text på engelska. Den kan handla om vad som helst.

Nu kör vi.

About Tee-Time

Since the beginning of time (Tee-time, about 1989) my standard reply to the question: “What do you want to be when you grow up?” has always been; A Writer!

Not a day has passed since then without me having a new marvellous idea that I would love to commit to paper/hard disk, and use to take over the world.

HOWEVER

•  I am, with very few exceptions, the laziest person alive. I am one of those people who struggle to get motivated every single day, hoovers twice a year and spend my life having hundreds of ideas and dreams that never will be acted upon. My texts are therefore very short. Don’t get me wrong, they’re great! But short. You wouldn’t want to get caught with one of my texts in a situation that calls for spare loo-roll.

• When I say they’re great…. The only opinion I’ve actually got to go on here is my own..  Just like many others my greatest fear is to be disliked by the people in my life. This has lead to the somewhat unfortunate situation that NO-ONE has read what I write.. ever.

    SO

It is time to sort this out. I really want to get into the habit of writing, to get better at it, and at the same time get over my panic-attack-inducing fear of having other people read my texts.

That is what this blog is for.

If you want to criticize/comment/name me demi-God please feel free! The point of this blog is not only to get some texts out there, but also to improve in the writing style. Constructive criticisms are therefore very welcome!

Every Friday at midday I will post one text in Swedish and one in English. My hopes are to finally get my ideas into actual text, perhaps give you something to think about in your lunch hour and maybe even something to discuss at Tea-time.

Let’s do this.