Är lathet verkligen en dödssynd?

En av de sju dödssynderna är att vara lat. ::Lättja::.
Tillsammans med tyngre grejer som avund, vrede, och min personliga favorit, frosseri, så är alltså att vara lat en av de attribut som ger enkelbiljett till helvetet självt. Svavel och eld i ca. en evinnerlighet.

Men är det verkligen så illa?

Alltså, jag menar så klart inte att jag på fullast allvar tror på någon typ av helvete (i alla fall inte efter döden.. men som alla som stått i kön till ett försenat ryanair flyg så är jag kluven angående helveten här på jorden.. hursomhelst..), lättja är trots allt allmänt sett som en negativ egenskap.

Men jag tycker faktiskt inte att lättja är så himla farligt.

Tvärtom tror jag faktiskt att lathet kan vara riktigt bra -- och kanske till och med det ultimata framgångsreceptet för människan!

Jag ska förklara hur jag tänker.

::::::::::

Att arbeta är idag det finaste som finns. På vilken förfest som helst vet man att frasen Jaha, och vad jobbar du med då? är så gott som garanterad. Och att svara något av alternativen: arbetslös/jobbsökande/sjukskriven/lyx-man/nä, asså jag vet inte vad jag vill syssla med så jag gör ingenting, gör att man direkt åker ner några nivåer i den sociala hierarkin. Man ska helst flänga mellan möten (gärna på lunchen, så att man liksom inte slackar för mycket mellan tuggorna!) och skriva viktiga rapporter till sent in på nätterna.

Men är verkligen arbete det som gör oss värdefulla, som människor?

Fram till för bara några hundra år sedan så var arbete något man gjorde för att överleva. Man byggde sig ett skydd, jagade eller odlade något att äta. Och så var det med det.
Men allt eftersom mer moderna samhällsstrukturer togs i bruk, så blev också förmånen att inte arbeta det som var värdefullt. Var man privilegierad kunde man kräva både skatt och hyra från sina undersåtar, och därigenom hålla sig ifrån arbete. Arbete var för de fattiga och från en lägre klasstillhörighet, medan lättja och fritid var till för de som kunde förkovra sig i litteratur, konst och vetenskap. Att tänka var i stort sett tillägnat överklassen. Det var ungefär vid den här tiden som "arbete är en dygd"-snacket började gå.
För tänk om bönder/arbetarklassen fick för sig att de inte ville bidra till toppskiktet på gården/fabriken? Hur skulle då överklassen/ få in de grödor/pengar/etc de behövde? De måste ju förstå att det är deras lott i livet att arbeta!

Eller som en engelsk 1890tals hertiginna uttrycker det:

"What do the poor want with holidays? They ought to work."

"vad ska de fattiga med semester till? De borde arbeta." 

:::::::::

Nej, det där om att arbete någonsin skulle vara någon typ av allmän dygd, förutom för att sätta vår egen mat på bordet, det är en myt ända från det gamla bondesamhället som tyvärr fortfarande genomsyrar vårt tankesätt.

Men vad ska vi göra då!? Det är ju så här samhället fungerar!

Min egna husgud Bertrand Russell, skriver i sin fantastiska essä In Praise of Idleness hur han tycker att vi alla har rätt till ett liv utan stress, oro och magsår. Och att lösningen är att vi kortar ner arbetsdagarna till fyra timmar. Detta skrev han på 20 talet. Vilken hjälte!

Han poängterade även en bonus med korta arbetsdagar: Det ger oss alla tid att förkovra oss. Gemene man får tid att läsa om ekonomi och politik och utöva och njuta av konst och musik. Och specialister, såsom läkare, lärare etc, får tid att hålla sig uppdaterad på den senaste forskningen. Perfekt.

"If, at the end of the war, the scientific organization, which had been created in order to liberate men for fighting and munition work, had been preserved, and the hours of the day had been cut down to four, all would have been well. Instead of that the old chaos was restored, those whose work was demanded were made to work long hours, and the rest were left to starve as unemployed. Why? Because work is a duty, and a man should not receive wages in proportion to what he has produced, but in proportion to his virtue"

"Om vi hade tagit all den vetenskapliga utvecklingen, som kom till när vi behövde frigöra människor till att delta i första världskriget, och låtit den förkorta våra arbetsdagar till fyra timmar, så skulle allt ha varit bra. Istället lät vi det gamla kaoset ta vid, och de som hade jobb fick fortfarande jobba långa dagar medan de arbetslösa blev lämnade till svält. VARFÖR? För att arbete är en dygd och en människa borde inte få lön i proportion till vad hen producerat, utan i proportion till sin dygd. "

Helt absurt om vi tänker på det!

Nej, jag tycker verkligen att det är dags att vi delar på inkomsterna och delar på arbetsbördan. Enkelt! Vi producerar så otroligt mycket mer nu än vi kunde drömma om bara 30 år sedan. Men vi är fortfarande mer  arbetslösa. Vi jobbar fortfarande ihjäl oss för att ett toppskikt ska kunna bli rikare, och utöka samhällsklyftan.

Det är dags att vi blir lite LATA. Det vill säga, tar tillbaka rätten att tänka själva och utvecklas i alla områden av livet. 

Underbara klara skriver väldigt bra i den här artikeln om hur illa hon tycker om arbetslinjen, och hur även hon tycker att det är självklart att dela på de arbeten som finns. Både för vår egen, men också för miljöns skull.

Och så sent som idag, skriver Blondinbella om hur hon tror att vetenskapliga framsteg är viktiga för framtida jobb, och jag håller helt klart med.
Men mitt ess i ärmen är att jag även hoppas att framstegen låter oss jobba ännu mindre !

Ideallösningen, a la Tee:

Låt oss alla se till att det finns ett skyddsnät i form av väl fungerande statlig välfärd, se till att vi delar upp arbetsbördan så att människor slipper gå på bidrag, och samtidigt frigör fritid till oss alla så vi kan njuta av livet och förverkliga oss själva. 

//  Tee