Pages

Monday 23 March 2015

Om att be om hjälp, och sluta gräva gropar


Idag var sista dagen hos min terapeut. Underbar känsla!

Jag är en stressad själ i största allmänhet, med ofantligt höga krav på mig själv, och ibland så går det hela över styr. För ett litet tag sedan upptäckte jag att jag befann mig i en grop. Jag, som i vanligt fall brukar kunna tänka rätt så klart, kände plötsligt att min självkänsla var körd i botten! Jag hade precis bytt jobb och startat en prestigefylld forskartjänst inom ett nytt område. Det första som hände var att det nya ämnet kändes OFANTLIGT STORT! Gigantisk uppförsbacke. Och när man är van vid att vara riktigt bra på det man gör så kan nybörjarkänslan bli en nådastöt. Det blev den för mig.

Helt plötsligt satt jag där och stirrande ut i rymden, eller smet hem tidigt från jobbet för att hinna med mer självömkan. Retoriken gick ungefär så här: Jag som i vanliga fall kan koncentrera mig, varför kan jag inte det här!?? Är jag helt dum i huvet!? Det här är ju en jättebra chans för karriären!? Jag är så djävla värdelös som inte får igång motivationen att lära mig snabbare!!??   Det var så illa att jag hade svårt att sköta jobbet mitt överhuvud taget.

Så jag bestämde mig för att, om jag vill behålla jobbet, är det nog bäst att jag hör av mig till universitets psykolog. Jag fick träffa en jättefin terapeut en timma i veckan under 6 veckor.

Jag hade själv inte insett det, men bara att få prata kan göra otrolig skillnad! Att prata med någon som du VET varken kommer att döma dig eller föreslå lösningar kan vara en lättnad. Det blir som om att man tar ut alla tankar och lägger dom på bordet, och sedan funderar över dem, utan press.

Jag har det fortfarande tungt på jobbet. Har dagar när jag hatar mig själv och mitt beteende. Men när man spenderat en timma i veckan med att diskutera hur hårt man kan döma sig själv ibland, så är det mycket lättare att man tar sig ur det dåliga tankemönstret.

Så istället för att helt plötsligt hitta sig själv i botten på en grop man grävt med dåliga tankar, kommer man på sig med spaden i hand innan man hinner ner så långt. Då kan man fundera på om man ska vara så hård med sig själv. Kanske ska man försöka skratta åt sig själv, ta en promenad och seda lägga ner spaden och fortsätta framåt så gott det går. 

En liten nätt kopp kaffe kan också hjälpa

No comments:

Post a Comment