Thursday, 9 April 2015

om pedestaler, postdoktorer och pissångest..


När jag tog mig en titt i den senaste litteraturen nu i morse så fick jag syn på en artikel om PostDocs - alltså forskare som jag själv som fått ett kort tidsbestämt kontrakt efter doktoranddisputationen. Den pratade om hur problematiskt det är att det finns så många PostDocs och så få akademiska positioner, och hur många människor som blir tvingade att sluta sin akademiska karriär i förtid för att de aldrig får ett permanent jobbkontrakt.

Jag fick genast grov ångest... Tänk om jag tar upp onödig plats som en riktigt framgångsrik forskare skulle kunnat använda?!



Jag har ju bara för ett halvår sedan bytt forskningsområde och är - om jag ska vara helt ärlig - rätt så usel på att ställa om och har knappast kunnat bidra forskningsresultat av hög kvalitet än så länge. Jag tappar ofta motivationen och känner mig lite "efter" i största allmänhet. Det leder ofta till en ond spiral av dåliga tankar. Funderingarna bukar kunna sammanfattas med känslan att Jag förtjänar inte att vara här...

För så är det. När trycket blir för högt, och man ser hur många väldigt duktiga forskare kämpar för att få en tjänst, då börjar man ifrågasätta sig själv och gå igenom sina egna erfarenheter och kunskaper  med luskam. Man sätter väldigt gärna upp andra forskare på en gigantisk pedestal, i skinande marmor, och sig själv på en liten träpall bredvid.
Är det så inom andra yrken också, undrar jag?

Om jag ska vara ärlig - igen- så har det faktiskt gått bra för mig. Jag kan rätt mycket om kemi, och om fotokemi, och är stolt över de kunskaper jag tar med mig. Och jag tror att jag nog kan bidra till forskningen på det nya institutet också. Det kanske tar lite tid som kanske kunde spenderats bättre, men vem är det som säger att inte jag är värd den tiden? Och om jag inte får till det - om jag helt enkelt aldrig fattar biologi och bioinformatik - varför gör det så mycket? Varför får inte jag göra fel?

Nej, det tuffaste i livet kan nog vara att hitta en balans mellan att våga sig på något nytt och att våga förlora det. Jag tror stenhårt på att det är bra för själen att prova ALLT. Minst två gånger. Att slänga sig in i det som verkar roligt, oavsett om man klarar av det eller inte. Bara för att testa. Men att ha ångest efter man slängt sig ut, och för att man gjort fel, det är nog det mess kontraproduktiva som finns.

Så jag ska sluta med det. Nu.


No comments:

Post a Comment