Friday, 29 May 2015

Communication for the Nation!

Idag har jag fått hålla på med en av mina absoluta favoritsaker:

Prata Vetenskap!!

Jag bara älskar ljudet av min egen röst i största allmänhet, och när det kommer till att snacka om min passion.. då djävlar! ;)

Jag är en av de få människor på jorden som älskar att hålla presentationer. Kicken jag får av att prata inför folk - att få förklara koncept eller berätta något fascinerande eller roligt - alltså det får mig att känna som om jag har champagne bubblandes i blodet!

Idag hade vi besökare till mitt forskningsinstitut från människor som arbetar med att dra in anslag till forskning, både inom industri och för regeringens olika utskott. En guidad tur i labben väntade, med många intressanta frågor och roliga diskussioner. Den gröna gruppen hade såklart den bästa guiden.. :)


En av de yngre grabbarna i gruppen hade en rolig kommentar:

Han: Om cancerceller verkligen är odödliga - kan man då byta ut alla sina celler mot cancerceller?

Jag: Nja, anledningen till att de är odödliga är att de växer okontrollerat. Så även om de fungerar dåligt så kommer cellen fortsätta växa!

Han: Jaha. .. men vad tror du då om en ny seriefigur, där den onda forskaren liksom vill leva för evigt, och liksom gör sig själv till en stor cancermänniska, som växer och blir typ fem meter lång och superstark?

Jag: Er... Jag tror det blir succé såklart!!

Man har aldrig så roligt som när man snackar sajjens
//  Tee


Thursday, 28 May 2015

En ny morgonrutin?

I morse när jag vandrade ner mot min busshållplats (ja jag vet.. Med så vackert vårväder borda jag cyklat, men måste lämna in cykeln på service och fixa bromsarna.... och har helt enkelt inte fått fingrarna ur....)... HURSOMHELST,
I morse när jag vandrade ner mot min busshållplats, så visade det sig att jag inte hade jämn växel, vilket man behöver i Edinburgh (tips till turisten!). Så jag blev bara tvungen att gå in på cafe Maxime och köpa en espresso.

Ååå, så ljuvligt! Skållhet och stark espresso, lite mysig fransk musik och en skvallerblaska att öva språket på. C'est parfait!



Wednesday, 27 May 2015

I jobbartagen..

Just nu är jag inne i en jättespännande period på jobbet! Har nämligen fått lite egna idéer som ligger och pyr under ytan.. :)

När man arbetar som forskare brukar man ofta få hålla sig till de idéer som man är betald för att undersöka - alltså hålla sig inom det område man fått sitt forskningsanslag för.
Det är ju helt logiskt.

Men ibland kan man bli lite less på att ens chef (PI - primary investigator - hen som hade iden till forskningen som ligger till grund för anslaget) är lite väl strikt. Speciellt så här i början av karriären, när man är ivrig att börja tälja ut in egna lilla nisch! Då får man helt enkelt ta och "hålla" på sina egna idéer, och låta dem gro inuti. Kanske kan de komma fram till ytan till slut?

Hur som helst, så finns det inget som sporrar en mer än att ha små drömmar som ligger på lager, och väntar på att få blomstra!

Här kommer förresten ett tips:

Om du är uttråkad - Försök arbeta på ett nytt ställe!
Igår kväll till exempel arbetade jag från den otroligt vackra Art Deco-inspirerade loungen på Edinburghs Caledonian Hotel. Ljuvligt att få sjunka ner i en fåtölj och bara njuta av lyxen och lugnet.






Monday, 25 May 2015

Tiden...

Idag skriver Olof Röhlander ett fint "peptalk" om hur vi ska ta till vara på vår tid här i livet på bästa sätt. Han tycker att vi ska fundera på vad som är viktigt för oss.

Och det är ju bara att hålla med. Självklart ska vi fokusera på det som är viktigt för oss själva - och göra så mycket som möjligt av det vi tycker om under den lilla tid vi har här.

Men när jag läste inlägget så var det en detalj som förvånade mig. Olof tycker nämligen att vi ska försöka vara medvetna om vår begränsade tid. Han påpekar att .. "Det är som att medvetenheten om att tiden är utmätt aldrig riktigt får fäste hos vissa" .. och tycker att det där med att vara medveten om din egen dödlighet är det som gör att vi fokuserar på det som är viktigt.

::
Men här tycker jag precis tvärt om!
::

Jag tar en semesterresa som exempel:
Två veckor på ett hotell utvid en varm strand vid medelhavet någonstans. Du står där på tröskeln till ditt svala hotellrum med din resväska vid fötterna - fullpackad med blommiga skjortor, saronger och fulladdad kameraförsedd elektronik.  I den situationen, om någon, är din tid utmätt. Två veckor. Från och med nu.

När har du störst chans att göra det som är viktigt? Och när tror du att du har störst chans att verkligen leva i nuet under din resa?

Om vi är medvetna om att det bara är två veckor kvar innan semestern är över är risken överhängande att tankar såsom dessa poppar upp i sinnet:
Du har bara två veckor på dig att njuta så mycket som möjligt!! Njut!! Nu!! innan det är för sent!!
Visst kan det leda till att du bokar upp dig på ALLA utflykter som hotellet har att erbjuda första veckan och tar 200 bilder på dina knän när du solar på stranden under första dagen. Men risken är också stor att resväskan aldrig blir uppackad (vi ska ju hem snart!) och att det där besöket till en närliggande byn dagen innan flyget går inte blir av (vi har så lite tid - vi hinner inte)

Men om vi å andra sidan låtsas om vi har all tid i världen? Då får vi kanske sådana här tankar i stället:
Ärs, jag tar en utflykt en annan dag! Jag lämnade mobilen hemma, så jag får ta bilder på den där fina palmen imorgon istället.
Visst kan det leda till att ingen utflykt blir av. Och ditt instagram-flöde lämnas plågsamt tomt.
Men det är också mycket möjligt att du packar upp resväskan, ser till att rummet ditt är så som du vill ha det och går och köper en flaska gott vin att ha i hotellkylen. Och kanske gör "all tid i världen"-tänket så att du får se den där byn trots allt.

När är det mest sannolikt att du ser till att du har det så trevligt som möjligt, och gör det som är viktigast för dig själv : När du ändå snart ska hem, eller när du ska vara här för evigt?

Vem startar en ny utbildning med bara två år kvar till pension? Vem njuter av att anlägga en ny trädgård trots att en husflytt är planerad till nästa år?  Vem lägger energi på att bli sams med sin partner om man ändå inte tror att det kommer hålla i längden?

Vem ser till att fylla livet med viktiga stunder : Den som ändå nog inte har tid eller den som har all tid i världen?

Jag tror den senare. Jag menar, vem fasen skulle "hålla ut" med ett skitliv i all evighet?!