Tuesday, 28 July 2015

Oj, vilket intressant sommarprat!

På min promenad till jobbet i morse så lyssnade jag på Alice Teodorescus sommarprat. När jag väl var framme blev jag till och med tvungen att sitta och bara stirra ut genom fönstret i 20 minuter för att lyssna klart.. :)
Oj, vilken inspirerande människa! Hon har jobbat hårt och är inte rädd för att vara sig själv. Sån vill jag också vara!

Här är länken:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/582925?programid=2071

Det är bara ett litet krux... Jag håller inte med hennes politiska ståndpunkt. Det är riktigt svårt för mig att sätta mig in i hur hon, som är så logisk och intelligent, inte verkar dra samma slutsatser som jag! ...Vilket kanske säger mer om min empatiförmåga än något annat...men hur som helst:

Så här;
Hon pratar en hel massa om sin bakgrund. Om Rumäniens kommunism, förföljelse och hur hon tog sig till Sverige. Om ensamheten och om hur hon var tvungen att jobba hårt.
-- Väldigt imponerande, och framför allt motiverande, tycker jag!

Sedan nämner hon hur viktigt arbete, och att försörja sina nära och kära, var i hennes familj. Om hur de alltid kände tacksamhet till sitt nya hemland.
-- Också väldigt imponerande och motiverande att höra!

Men... Sedan säger hon att hon tycker att staten bara borde hjälpa människor att göra klassresor, inte stötta för mycket. "vill du åka med tåget får du faktiskt kliva på själv". Hon klarade ju att göra en klassresa, då borde du också kunna göra det!

Så hon glömmer liksom bort det hon precis sagt. Nämligen att det i hennes fall var familjens inställningar som fick henne att lyckas.

Så vad menar hon då?
-- Hade du inte turen att ha en hårt arbetande och kämpande familj som ser till att dina värderingar överensstämmer med hennes -- sorry, tåget gick.

Nej, det här är en klassisk högerpolitiks paradox. Man säger att staten bara ska hjälpa till i den mån att de som arbetar mot sina mål når dem. Att alla som kämpar hårt kan nå sina mål. Att alla som kämpar hårt får ett drägligare liv! 
Här håller jag med till fullo. Jag älskar motivationsaffisher och bloggar. ALLA kan bli vad de vill! Men anledningen till att jag vet det, är att jag är uppvuxen i trygghet, i en stöttande miljö.

Man får inte glömma bort de som inte föddes med den lyxen. De som föddes utan motivation. Utan hopp. I en skitfamilj.
Man får inte glömma bort de som är sjuka. Som kanske vill precis lika mycket som du, men som inte kan.

Förlåt, tåget gick...



No comments:

Post a Comment