Idag skriver
Olof Röhlander ett fint "peptalk" om hur vi ska ta till vara på vår tid här i livet på bästa sätt. Han tycker att vi ska fundera på vad som är
viktigt för oss.
Och det är ju bara att hålla med. Självklart ska vi fokusera på det som är
viktigt för oss själva - och göra så mycket som möjligt av det vi tycker om under den lilla tid vi har här.
Men när jag läste inlägget så var det en detalj som förvånade mig. Olof tycker nämligen att vi ska försöka vara
medvetna om vår begränsade tid. Han påpekar att ..
"Det är som att medvetenheten om att tiden är utmätt aldrig riktigt får fäste hos vissa" .. och tycker att det där med att vara medveten om din egen dödlighet är det som gör att vi fokuserar på det som är viktigt.
::
Men här tycker jag precis tvärt om!
::
Jag tar en semesterresa som exempel:
Två veckor på ett hotell utvid en varm strand vid medelhavet någonstans. Du står där på tröskeln till ditt svala hotellrum med din resväska vid fötterna - fullpackad med blommiga skjortor, saronger och fulladdad kameraförsedd elektronik. I den situationen, om någon, är din tid utmätt. Två veckor. Från och med nu.
När har du störst chans att göra det som är
viktigt? Och när tror du att du har störst chans att verkligen leva i nuet under din resa?
Om vi är medvetna om att det bara är två veckor kvar innan semestern är över är risken överhängande att tankar såsom dessa poppar upp i sinnet:
Du har bara två veckor på dig att njuta så mycket som möjligt!! Njut!! Nu!! innan det är för sent!!
Visst kan det leda till att du bokar upp dig på ALLA utflykter som hotellet har att erbjuda första veckan och tar 200 bilder på dina knän när du solar på stranden under första dagen. Men risken är också stor att resväskan aldrig blir uppackad (vi ska ju hem snart!) och att det där besöket till en närliggande byn dagen innan flyget går inte blir av (vi har så lite tid - vi hinner inte)
Men om vi å andra sidan låtsas om vi har all tid i världen? Då får vi kanske sådana här tankar i stället:
Ärs, jag tar en utflykt en annan dag! Jag lämnade mobilen hemma, så jag får ta bilder på den där fina palmen imorgon istället.
Visst kan det leda till att ingen utflykt blir av. Och ditt instagram-flöde lämnas plågsamt tomt.
Men det är också mycket möjligt att du packar upp resväskan, ser till att rummet ditt är så som du vill ha det och går och köper en flaska gott vin att ha i hotellkylen. Och kanske gör "all tid i världen"-tänket så att du får se den där byn trots allt.
När är det mest sannolikt att du ser till att du har det så trevligt som möjligt, och gör det som är viktigast för dig själv : När du ändå snart ska hem, eller när du ska vara här för evigt?
Vem startar en ny utbildning med bara två år kvar till pension? Vem njuter av att anlägga en ny trädgård trots att en husflytt är planerad till nästa år? Vem lägger energi på att bli sams med sin partner om man ändå inte tror att det kommer hålla i längden?
Vem ser till att fylla livet med viktiga stunder : Den som ändå nog inte har tid eller den som har all tid i världen?
Jag tror den senare. Jag menar, vem fasen skulle "hålla ut" med ett skitliv i all evighet?!
