Den fantastiska uppskjutningsförmågan

När man siter och håller på med något AS-viktigt, som liksom bara MÅSTE bli klart innan helgen, då får man ofta massor med andra idéer. Kanske måste man bara städa ur ugnen, eller sortera garderoben? Så igår spenderade jag på tok för många timmar med att bygga två websidor, läsa om inflammation (jag menar, vad ÄR inflammation egentligen?) och gå på en dejt med en väninna och dricka vodka martinis.

Och nu sitter jag här idag - flera sidor kvar att skriva i publikationen som ska skickas till en kollega på måndag, lite martiniinducerad huvudvärk och är måttligt nöjd över mig själv...

Fast websidorna blev jättesnygga. ..
Och jag är sugen på att skriva något om inflammation...

Gör om. Gör rätt.

Skrivardag

Idag sitter jag på biblan och skriver ihop min senaste studie.

Ser lugn ut, trots min Meshugga-playlist i hörlurarna!
Dödsmetall skriver man bra till

Innan jag doktorerade så tyckte jag att det tråkigaste som fanns var att skriva vetenskapliga artiklar.

Fy fasen för all press att få ut resultat så fort som möjligt! Och vilken TID det tar att få i ordning alla grafer/tabeller och dylikt. Och när artikeldjäveln väl är klar skickar man in den till de gråa gubbar som ser över artiklarna för den tidskrift man valt, och sedan är det bara att vänta på sågningen...

Men nu för tiden känns det mycket bättre. Kanske är det för att man utvecklar tjockare skinn ju mer man provar?
Eller så är det att själva processen blir mer strömlinjeformad ju mer man nöter in den. Just nu är jag riktigt nöjd med den process jag har, så jag delar med mig av några punkter här tänkte jag!

1, Analysera alltid resultaten så fort du har dem.
Vänta inte tills allt "är klart". Kanske upptäcker du tidigt att idéen du hade inte höll måttet? Eller kanske hittar du ett bättre resultat än du trodde? Eller så gick det precis som du tänkt dig. Och då kan du slappna av och börja tänka på hur du ska presentera arbetet på bästa sätt, innan du ens har alla resultat.

2, Gör världens snyggaste grafer, tabeller och illustrationer - på en gång.
Att ha fina bilder redo gör att man liksom blir färdig fortare. Och genom att tänka på bilderna (vad visar dom? - vilka data är bäst att presentera med tanke på vad du vill förmedla?) så skriver artikeln nästan sig själv efteråt. Du har ju tänkt igenom den redan!

3, Sist men inte minst vill jag presentera:
  ::  Tee´s - Tidspressar - Tips  ::
Nu till det värsta. Att ta fingrarna ur sätta sig ner och skriva... Då måste man faktiskt tvinga sig själv lite. Och komma åt sin egen inre motivation. Det bästa tricket här är att skriva på tid, och koppla bort alla spärrar. Ofta när man skriver text så sitter man och redigerar sig själv, och det tar precis hur lång tid som helst. Men för att tillåta tankarna flyta på så funkar mitt tidspressar-tips perfekt. Så här brukar jag göra, för att få det mesta av min publikation skriven snabbt.
Börja med att öppna ett dokument som passar den publikation du vill publicera för (eller den du DRÖMMER om att publicera för.)
-- Sätt en timer på 10 minuter. --
Skriv nu snabbt ner alla rubriker och underrubriker. Skriv ut vart du vill placera dina bilder och tabeller om du har några.
 Ett exempel:
   Introduction
   Results
      Symmetry Results
      Table 1
      Monomeric Proteins
      Figure 1
      Higher symmetry Proteins
      Figure 2, Figure 3
   Discussion
   Conclusion
   Material and Methods
Sedan (fortfarande inom de 10 minuterna!) Skriver du ett KLADD-abstrakt.
Typ.
"Proteins are awesome in general and often form symmetric structures. We looked at both monomers and higher order symmetries of proteins, using a really fabulous method.We found that they are equally awesome, and have potential for general marvellousness in the future."

Så. Nu när du har den övergripande informationen i huvudet är det dags för nästa tidspress.
-- Sätt en timer på 25 minuter --
Ta nu 25 minuter och skriv så mycket du kan av introduktionen. Varför är de här resultaten viktiga? Varför ska läsaren ta av sin dyrbara tid och läsa vidare? Du får INTE gå tillbaka och göra om. Bara skriv. Låt det bli helt fel och galet. Skriv så mycket och så fort du kan.
-- Ta 5 minuters ledigt --
Sträck på dig. Ta ett glas vatten eller en kaffe. Lyssna på en bra låt. Läs TeeTime :)
-- Ta nästa rubrik ovan och skriv i 25 minuter. --
Fortfarande är det viktigt att du INTE bryr dig om det blir fel.
-- Ta 5 minuter rast --
Osv.

Så. Nu har du en artikel. Asdålig, halvfärdig och säkert helt kaotisk, men ändå - En artikel!

Jag brukar nu ta en dag till att skriva varje del. En hel dag för varje liten rubrik, brukar innebära rätt bra text. (så länge en har gjort del 1 och 2 här ovan, och sett till att resultaten är bra och snyggt presenterade redan..)

Jahapp, det var nog det.

Om man skulle sluta blogga och ta ännu en 25minutare då..

Oj, vilket intressant sommarprat!

På min promenad till jobbet i morse så lyssnade jag på Alice Teodorescus sommarprat. När jag väl var framme blev jag till och med tvungen att sitta och bara stirra ut genom fönstret i 20 minuter för att lyssna klart.. :)
Oj, vilken inspirerande människa! Hon har jobbat hårt och är inte rädd för att vara sig själv. Sån vill jag också vara!

Här är länken:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/582925?programid=2071

Det är bara ett litet krux... Jag håller inte med hennes politiska ståndpunkt. Det är riktigt svårt för mig att sätta mig in i hur hon, som är så logisk och intelligent, inte verkar dra samma slutsatser som jag! ...Vilket kanske säger mer om min empatiförmåga än något annat...men hur som helst:

Så här;
Hon pratar en hel massa om sin bakgrund. Om Rumäniens kommunism, förföljelse och hur hon tog sig till Sverige. Om ensamheten och om hur hon var tvungen att jobba hårt.
-- Väldigt imponerande, och framför allt motiverande, tycker jag!

Sedan nämner hon hur viktigt arbete, och att försörja sina nära och kära, var i hennes familj. Om hur de alltid kände tacksamhet till sitt nya hemland.
-- Också väldigt imponerande och motiverande att höra!

Men... Sedan säger hon att hon tycker att staten bara borde hjälpa människor att göra klassresor, inte stötta för mycket. "vill du åka med tåget får du faktiskt kliva på själv". Hon klarade ju att göra en klassresa, då borde du också kunna göra det!

Så hon glömmer liksom bort det hon precis sagt. Nämligen att det i hennes fall var familjens inställningar som fick henne att lyckas.

Så vad menar hon då?
-- Hade du inte turen att ha en hårt arbetande och kämpande familj som ser till att dina värderingar överensstämmer med hennes -- sorry, tåget gick.

Nej, det här är en klassisk högerpolitiks paradox. Man säger att staten bara ska hjälpa till i den mån att de som arbetar mot sina mål når dem. Att alla som kämpar hårt kan nå sina mål. Att alla som kämpar hårt får ett drägligare liv! 
Här håller jag med till fullo. Jag älskar motivationsaffisher och bloggar. ALLA kan bli vad de vill! Men anledningen till att jag vet det, är att jag är uppvuxen i trygghet, i en stöttande miljö.

Man får inte glömma bort de som inte föddes med den lyxen. De som föddes utan motivation. Utan hopp. I en skitfamilj.
Man får inte glömma bort de som är sjuka. Som kanske vill precis lika mycket som du, men som inte kan.

Förlåt, tåget gick...

Om att känna efter på riktigt.

Jag har kommit på att jag ibland är väldigt rädd för att känna efter. Rädd för att stanna i känslan och söka efter källan till oron/ångesten/rädslan/lyckan.
Är det någon typ försvarsmekanism? Behöver vi känna efter så noga, eller kan det störa?

I min absoluta självhjälpsboksfavorit - Självkänsla Nu! - Skriver Mia Thörnblom att ärlighet och att leva enligt ens egna värderingar, är kruxet till att få en hälsosam självkänsla. Och det är ju så klart bara att hålla med. Hur ska man kunna må bra om man ljuger och låtsas? Det kan ju vara allt från att ha sagt att man "ska på en kul fest" till kollegorna när man egentligen är på väg hem till sin favorit TV-serie eller en brädspelsturnering, till att man säger till sin partner att man "självklart också vill ha barn i framtiden" medan man försöker trycka undan ångestklumpen i magen och ignorera det faktum att ens biologiska klocka nog är trasig. Att det beteendet inte är något vidare bra medicin för själen är rätt uppenbart.

Men för oss som jobbar med självhjälp, självförbättring och målbildning så finns det ännu en fälla som kan skada självkänslan om man inte ser upp -- Att man ljuger för sig själv.
För att undvika den fällan tror jag att det kan vara väldigt bra att borra in sig i sig själv lite, och verkligen känna efter.

Mina mål för framtiden brukar oscillera väldigt. Allt från att "bli världskänd författarinna och forskare" till att "ta mig ur sängen utan att gråta av ångest".  När jag är inne i en riktig humörtopp känns det som om att jag LÄTT kan ta över världen, och bli vad jag vill. Det betyder att "menyn" som jag har framför mig när jag skriver ner mina mål, och övar på att visualisera min framtid, är i stort sätt oändlig. Och då blir det plötsligt väldigt frestande att skriva ner en dröm som kanske inte alls är ens egen! För vi lever inte i en bubbla. Vi lever i en värld där fokus är väldigt vinklat mot framgång, karriär och utseende. Då blir det superenkelt att skriva ner något i stil med: "Jag har på mig en svinsnygg chanelklänning på min vältränade kropp och står och presenterar forskningsresultat på en stor scen". Ett bra mål, som vilket annat som helst. Men inte för mig! Om jag tänker efter, på riktigt, så ska det nog hellre stå "Jag står framför ett gäng studenter och håller i ett inspirerande föredrag. Alla skrattar och blir sporrade att lära sig mer."

Så just nu har jag faktiskt inte några mål. Däremot tar jag så mycket tid jag kan och vill åt att sitta ner på en lugn plats och skriva i min anteckningsbok. Det blir sida på sida av massa nonsens. Många meningar går i stil med
Jag blir glad när jag pratar med henne.. Nej vänta! Jag blir inte alls glad.. Hon är rolig, men får mig på något underligt vis att må lite dåligt...

Haha, så världens mest schizofrena dagbok, typ. Men det är OK.

Jag behöver tid. Tid till att känna efter, på riktigt. Låta tankarna vandra. Kanske kan jag skriva ner några mål så småning om som känns bra. och äkta. Som VERKLIGEN inspirerar mig.
Eller kanske inte. Kanske är det själva målbildningen som får mig att få ångest, bli stressad och må dåligt? Jag vet inte.
Men jag ska känna efter.

.. kan vara riktigt skönt!

Insikter, Utsikter

Gårdagens inlägg gick i stil med - Tjolahopp, där var jag tillbaka efter en fartfylld månad.

Men sanningen är lite mörkare än så.

Jag fick en ny insikt. Eller tja, ny och ny - Jag har alltid vetat att jag blir deppig lite då och då. Men när man svänger i humöret, så är det ibland svårt att komma ihåg hur det var innan. Hur kommer man ihåg lycka, när man är deppig, och vice versa?

Har ju skrivit här tidigare om hur tungt det känns ibland. Speciellt när man inte får positiv feedback från jobbet. Jag är ett praktexempel på någon som har dålig självkänsla - Mitt jobb är JAG. Går det trögt på jobbet är JAG en trög människa.  Jag är själhjälpsknarkare och försöker så gott det går att jobba upp bättre självkänsla. Men det är en farlig balansgång. Att tänka på att jag behöver bli bättre är i sig farligt. Om jag jobbar på att bli bättre, betyder inte det att jag är.... dålig?

Låg till sängs i två dagar. Minsta lilla tanke på att LIVET fortsatte utanför täcket och alldeles bakom mina fördragna gardiner, och jag fick en hink isvatten över mig. Med eld i. Rätt över både kropp och själ, alldeles förlamande. Brinnande, iskalla nervfiber. Helt oförmögen att gå.
Jag ramlade hela vägen ner och fick krypa upp igen. Önskar jag kunde komma ihåg att jag alltid kryper upp igen.
Jag låg i sked med K på soffan. Han höll mig hårt. De seniga pianospelarfingrarna tryckte hårt. liksom grep tag i, och fångade upp det sista av den slemmiga livsglädjen som varit på väg att rinna ur mig.

Jag hade slutat grina. Och jag sa: Jag undrar ibland varför mina depressiva perioder inte har maniska perioder imellan... Så där som bipolära har.

Han: Ee.... Du kan vara rätt så... manisk. Ibland.

Jag: Jaha.

Sånt är livet.
Och det är helt okej.

Sommaren är kort...

Efter två omgångar av besök från Sverige, samt konferens och kurs är jag nu tillbaka på jobbet. Eller ja, när man forskar så blir det inte så mycket semester. Man får hålla igång ändå - skriva artiklar, läsa artiklar, tömma mejlkorgen.

Tog bara en vecka helt ledigt. Sparar nämligen två veckor till Turkiet i September!!! Hurra! D-vitamin!! :) Det är Ks kompis som ska gifta sig där. Vi bestämde oss för att ta två veckor, och hyra en liten bil att åka runt i. Kanske åka över till Kos eller Rodos (nej, inte i bilen så klart. Dömhövve!;) ) Ska bli jättemysigt!

Men tills dess....

Back to work..